Jag är fortfarande tagen över hashtaggen #metoo och det är något vi har pratat mycket om här hemma. Det känns som att vi inte fick lika mycket medvetenhet som dagens barn får. Vi kunde inte säga "stopp min kropp" i högstadiet utan vi försökte skratta bort något som kändes jobbigt. Klappar på rumpan var vardagsmat och trots att jag aldrig ville, så visste jag inte HUR man sa ifrån. Det här med fnissandet för att komma bort från en obekväm situation har jag fortsatt att göra som vuxen också. Men då den andra hashtaggen #ihave . Hur kände du för den? Jag blev bara provocerad över den. Jag såg män öppna upp sig och berätta vad dom har gjort och jag såg responsen. "Modigt sagt, det var länge sen nu, hjärtan och annat". Då rättfärdigar andra människor deras beteende som den andra hashtaggen #metoo tar upp som en problematik? Det blir märkligt så jag personligen kände att jag inte ville läsa mer om #ihave Vi har vetat om vårt ansvar med barn i världen men idag känns det extra viktigt. Vår generation är redan fucked, vi har redan blivit utsatta och det grundar sig i vad vi fick och vad vi inte fick lära oss som barn. Det handlar om att alla människor MÅSTE se sina medmänniskor som sin jämlika oavsett kön. Till dig, som är man: Jag är kvinna men se mig som jämlik. Behandla mig, som du själv förväntas att bli behandlad. Till alla mina medmänniskor: Våga backa upp varandra och säg ifrån när någon gör fel. "Säg inte så, det passar sig inte". Jag gör det här för barnens skull så att dagens barn får mycket tydligare bild av vad som är rätt och fel. Att dom får andra samtalsklimat än vad vi hade. Och att alla vuxna faktiskt tar aktiva beslut om att hjälpa barnen att kommunicera rätten till sin egen kropp och vikten av ett nej.
