Det var en tidig morgon imorse. Det är mysigt att vakna upp när det fortfarande är mörkt ute. Leonore sover numera halva natten med oss och halva natten i våningsängen. Hur trött jag än är så kan jag inte låta bli att le när hon står vid vår sängkant och ropar på mig. I och med att hon är vår yngsta ser jag henne som liten men det slår mig ofta att hon faktiskt inte är så liten längre. Det känns som att vi står med ena benet i småbarnsåren och de andra i "stor barnsåren". Vi kan lämna hemmet utan miljoner saker, det räcker med en blöja i handen. Vi börjar få tillbaka hela nätter med sömn samtidigt som att det vissa nätter gastas efter välling. Talet är på gång, och livet känns lite över en natt så enkelt. Tänk att jag och Hugo har haft barn i nästan hela vårt förhållande. Skrik, sjukdom, kräks, amning, hormoner, lätt till känslor, sömnbrist och enormt mycket kärlek har varit vår vardag dom senaste åren. Jag är tacksam för småbarnsåren och slitet. Att ha fått uppleva kärlek i dess renaste form under påfrestande omständigheter. Det har idag resulterat till starka band och jag är glad över att det känns lättare och lättare för varje dag. Vi njuter nu och på köpet känner vi oss mänskliga under dagtid. Känslan av att vara överkörd av ett tåg som främst beror av sömnbrist har vi lämnat. Det sjuka är att vi lämnade det utan att märka det! Någon annan som börjar märka av skillnaden i tillvaron i och med äldre barn? =)
