"Mamma, får vi måla?" Maj gadd den här frågan kommer minst en gång om dagen från flickorna. Med måla menar de inte på papper med penna utan att leka med sminklådan. För inte så länge sen fick de en sån sminklåda man köper på leksaksaffären - ni vet en sån med ögonskuggor i starka färger i blått, rosa och lila och läppklet i liknande färger. Hade ni också såna när ni var små? Jag minns hur man satt och kladdade med det där och tänkte att man blev så fin med lite rosa på ögonen och läppfärg utanför läpparna. Än så länge säger jag nej ganska ofta till frågan. Dem får absolut leka med den ibland och måla sig men jag vill inte att det blir en daglig lek. Klä ut sig och ha maskerad ibland absolut men smink är inget dom ska ha varje dag för att känna sig fina. När tycker ni barn får börja ha smink? Och då menar jag inte sminklådorna från leksaksaffären utan "riktigt smink". Jag minns att jag började använda solpuder när jag gick i sexan. Och mascara. Innan dess var smink helt ointressant för mig och än idag är jag ingen "sminktjej". Majoriteten av dagarna går jag osminkad men lite solpuder på sin höjd - är det inte lustigt att det har följt med mig sen jag började i sexan? Just solpudret fastnade. Sen tycker jag om att bli sminkad för plåtningar eller event och känner mig verkligen lite "extra" vacker med en fin sminkning någon gång ibland. Men jag har varken intresset eller tålamodet för att lägga ner tid på smink själv eller sätta mig in i olika produkter och rutiner. Jag läste det här inlägget hos Linda Hallberg och när jag ser bilderna på barnen i inlägget ryggar jag tillbaka. Det ser ut som vuxna kvinnor i minatyrform. Inget ont om barnen, det är inte deras utseende i sig jag tänker på utan hur dem ser ut som polerade dockor med allt sminket. Skönhetstävlingar för barn ger jag inte mycket för. Jag tänker att precis som solpudret fastnade för mig när jag var 12 år kommer allt det där de får påmålat när de är 5-6 år fastna och bli ett måste när dom är vuxna. Barn behöver inte smink för att bli snygga och det är inget jag kan uppmuntra. Jag kan se det roliga och fina i det kreativa med smink, att testa galna ögonskuggor och matcha med läpparna eller kanske måla små stjärnor vid ögonen. Att exprimentera med färg och form. Men smink i syfte att dölja "skavanker" och få till ett "perfekt" utseende tänker jag bara är destruktivt för barn. Precis som Linda känner jag mig kluven till frågan. Vad jag förstått har det krupit ner i åldrarna med smink i skolan. Som jag minns det hade man mascara och puder typ när det var dags för disco och man fick lov att sminka sig lite. Men verkligen inte varje dag i skolan i lågstadiet/mellanstadiet. Nu verkar det som att flickor börjar med concealer och foundation redan när dom är 10 år! Lord, det är bara 5 år bort med Molly. Nej det känns inte okej för mig. 10 år är alldeles för tidigt. Jag tänker dock att när det är dags för smink vill jag se till att de har bra produkter som mineralpuder istället för billiga, kletiga foundations som lägger sig som en kaka över huden. På något sätt vill jag förmedla att smink för att förhöja lite är OK men inte smink som ska dölja (alltså innan de är vuxna, sen får de ju göra vad de vill) som jag ser i kommentarsfälten att mammor vill få hjälp att dölja barnens ringar under ögonen?! Men det känns som en svår balansgång att säga att "lite är OK men då ska det vara på det här sättet annars är det inte OK". Förstår ni hur jag menar? Ni som har döttrar eller minns själva hur det var - när tycker ni det är okej med smink, hur mycket och hur ska man prata om det på ett bra sätt?
