Idag vaknade vi upp med god marginal och allt flöt på. Och det var tacksamt för igår kändes ingenting bra. -Många frågar mig hur jag gör för att vara positiv Att vara positiv är en del av min personlighet. Jag ser alltid möjligheter och lösningar på problem. Jag ältar sällan utan går fort vidare. Att ta beslut har aldrig varit ett problem för mig, jag går alltid på magkänslan. Likaså att vara positiv. Jag väljer att vara det för att jag själv mår bättre av det. Och jag mår bra av att göra andra glada genom att peppa! Men bara för att jag är positiv betyder det inte att jag inte kan bli ledsen. Igår var jag ledsen, så pass ledsen att jag grät flera gånger under dagen. Känslan efter att man har gråtit... den är magisk! Hade egentligen saker att göra men la mig i soffan och grät klart. Sedan satte jag mig upp, torkade tårarna och log för mig själv, för att inte höll inne på mina känslor och för att jag tillät mig själv att vara ledsen för bagateller. Förändringar gör mig orolig, jag är en sann trygghetsmänniska. Inom loppet av några veckor har det skett förändringar och igår kom det ikapp mig: -Jag sa upp mig i slutet av 2018. Igår kom tankar som ”tog jag rätt beslut”. -Vi är mitt uppe i att välja skola till vår lilla tjej Det är just där skon klämmer. Molly är redo, men tydligen inte jag. Förskolan är vår trygga plats. Jag minns skolan som fantastisk men också tuff. Blickar, att inte få vara med eller att inte bli vald på gymnastiken gjorde en ledsen. Den världen är snart Mollys verklighet och som förälder vill man skydda sina barn från allt ont. Skolans tuffa händelser gav mig också skinn på näsan. Tyvärr tror jag inget barn kommer undan att någon gång bli ledsen, man får hoppas på bra ledning och att alla pedagoger samverkar. Trivsel i skolan är viktig, och det måste börja med dynamiken i barngruppen. Det här är livet. Man oroar sig och vid trösklar till förändring kanske lite extra mycket. Igår efter att jag hade samlat mig slog jag upp datorn och loggade in på Stockholm stad. Sökte till dom skolor vi har kommit överens om och det kändes bra. ”Dag för dag. Det reder sig alltid”. -Är du också en sån som oroar dig vid trösklar till förändring? Och som harar sig inför att ens barn ska kliva ut i den stora vida världen, hur gick det för era kids att börja skolan?
