Privat fråga men kan du inte skriva mer kring slitningar i förhållande och hur man tar sig ur. När man kanske tappat varann, tar varann för givet, hängt ihop länge etc Vet du skrivit tidigare kring det men gärna om du vill vidareutveckla eller om någon klok läsare vill skriva. Det finns ju något talesätt som är om det är lätt är det rätt men jag tänker att det är en rejäääääl skarvning av sanningen. Kanske stämmer det när man är i dejtingstadiet (om det är kämpigt och problematiskt då kommer det ju typ bara bli värre) men i en långvarig relation tror jag man gör bäst i att ha en mer nykter syn på tillvaron. Nu vet jag inte om kommentatorn har barn eller inte och så finns det ju massa andra faktorer att ta hänsyn till men eftersom frågan är ställd kring mina tankar och syn på det så kommer jag utgå från min situation (som jag tror många andra är i) det vill säga att man hängt ihop i flera år och har barn ihop. Befinner man sig i småbarnsåren tänker jag att man måste göra två saker om man vill att relationen ska hålla: 1. Inse att relationen inte är prio 2. Prioritera relationen Låter motsägelsefullt, jag vet, men med det menar jag att man måste liksom förbereda sig på, eller påminna sig om när man är i det, att småbarnsåren är påfrestande. Sömnbrist, logistik och att sätta andra (små) människors behov före sina egna gör att man inte riktigt kan se till ens partners behov på samma sätt. Det går liksom inte att vara wild and crazy, ha spontana utekvällar ihop, dra iväg på en spontan weekend, sjukskriva sig från jobb och bara ha en dag hemma i sängen eller vad det nu kan vara. När fokus ligger på barn + få livet att gå ihop och inte tappa sig själv helt är det inte konstigt eller fel att relationen blir lidande. Eller lite satt på paus. Jag och Hugo tummade på att inte splitta under barnens 2 första år, oavsett vad som hände eller man kände, just för att när man är i det där kaoset kan det vara svårt att närma sig varandra men man är ju i någon form av undantagstillstånd. På andra sidan dom där 2 åren är det lättare att ha barnvakt, att få sova så man blir en vettigare människa, att kunna ta sig lite tid till varandra. Men med det sagt så tror jag inte det är bra att helt bortprioritera relationen under småbarnsåret. Bara för att man accepterar att relationen kanske får puttra lite i bakgrunden är det inte bra att ge upp den. Därför borde man, enligt mig, ändå försöka prioritera den. Men på det sätt som känns bra och rimligt. Man kanske inte är så sugen på att ligga efter en långdragen läggning eller evighetsvabb men man kan ändå sitta nära i soffan och se på en film ihop, kanske ge den andre lite massage och luta sig mot varandra. Man kanske inte kan gå ut på middagar så ofta men man kan avsätta en kväll efter att barnen lagt sig där man lagar mat ihop eller beställer hem och har en middagsdejt hemma i lugn och ro (där man också kanske blir avbruten av uppvak men för den sakens skull ska man inte se det som förstört). Man kan prioritera att säga hejdå och ge en puss på morgonen innan man går för att hålla i en slags rutin av kontakt och fysisk närhet. Ja ni fattar. Jag tror det är viktigt att man liksom är i samförstånd över att "nu befinner vi oss i den här situationen och vi accepterar det men jag ser dig och jag ser fram emot vad vi har att komma sen, kämpa på bae". Sen är det klart att relationen inte automatiskt rullar på utan friktion när småbarnsåren är slut heller. Kanske är vi 90-talister (och typ 80/00-talister) en generation som blivit riktig lurade av alla Disneyfilmer och romcoms så vi har någon syn på relationer att man får sin prins och sen lever man lyckliga i alla sina dagar. För sanningen är ju att även om man hittar sin prins kommer man inte vara lycklig alla dagar för det och relationen kommer kräva jobb. Vissa dagar kommer man vara arg och irriterad, andra dagar ledsen och besviken, vissa dagar likgiltig, vissa dagar glad men inte nöjd och så vidare. Jag tänker att man får summera relationen ganska långt bakåt när man gör sin inventering, har jag haft fler lyckliga/bra dagar med min partner (sen med hänsyn till om det händer något annat i livet som påverkar stort typ dödsfall, bli av med jobbet, svåra olyckor eller så) eller är det bara en grå massa jag ser tillbaka på? Jag tror också det kan vara bra att ha synsättet på relationen att den går i vågor. Man kommer nog inte vara kär och förälskad i sin partner jämt, om man nu vill leva ett långt liv tillsammans. Det kommer vara dalar utan att något "hänt" men där man kanske bara känner sig långt ifrån varandra, likgiltig, ointresserad eller rent utav stör sig på den andra. Där man funderar på om gräset är grönare på andra sidan och hur det skulle vara. Sen helt plötsligt befinner man sig på en topp där man blir nykär och rusig av att ens partner ler mot en och känner pirr i magen inför en middagsdejt. Det gör en nog gott att påminna sig om att det kommer gå upp och ner och att det inte nödvändigtsvis är fel på er relation för att du får en känsla av du tappat din partner eller att han tar dig för givet utan att så är livet ibland och att det kommer svänga om igen. När man är i dalen tror jag också det är viktigt att prata, kolla hur den andre känner. Är den på samma ställe eller är den på ett hela annat plan än du? Det behöver inte vara så dramatiskt eller stort när man levt länge ihop tänker jag utan man kan stämma av typ i sängen att "jag känner att vi har en lite tråkig vibe nu, hur känner du?". Att ha det samtalet behöver ju inte vara lika med "Jag vill skilja mig" utan bara att checka läget. Min och Hugos relation går upp och ner som alla andras. Jag vet att vissa par har typ årliga avstämningar i relationen med allt och vi inte är inte riktigt där men vi tar oss tiden till dejter där vi kan prata igenom saker, att komma iväg från vardagen och få se varandra med andra ögon. Jag tänker också att när man befinner sig i en dipp ska man också fokusera på att göra det som gör en glad och pepp på livet i övrigt - den känslan brukar smitta av sig och jag tycker man blir mer attraktiv som människa när man gör något som fyller en med glädje. Det ger ett glow på något sätt. Förhoppningsvis smittar det av sig på en partner som tar en för givet när den får se hur man kommer hem energifylld istället för som en utblåst ballong. Jag vet inte om det blev väldigt spretigt här nu men för att summera så tänker jag väl att man på ett sätt får räkna med att en lång relation inte kommer vara bubblande lycklig hela tiden utan att det kommer gå upp och ner men att man har en grundkänsla i att man vill leva med den här personen och att man accepterar att känslor kommer gå i vågor. Att man inte ska se det som ett misslyckande när pirret känns så avlägset att du knappt minns det men att man i den stunden inte heller ska acceptera att relationen dött utan anstränga sig för att hitta lite gnista igen. Att man ska se till ha ett aktivt och roligt liv även utanför relationen så att man inte bara förhåller sig till den och att man aldrig ska tveka inför att prata med sin partner, gärna innan någon diffus känsla fått växa sig till ett jätteproblem. Lite så tänker jag - hur tänker ni andra kloka läsare som har haft eller har en lång relation att dela med er av?
