Det kom ett relationsdilemma bland kommentarerna som jag vill ägna lite tid åt! "Jag och min kille har varit tillsammans i drygt 2 år nu. Han tränar på elitnivå och tävlar bland Sveriges toppelit inom sporten. Detta innebär att han i princip är iväg och tävlar varje helg (eller kanske 9 av 10 helger), och tränar ca 5 dagar i veckan och ett träningspass tar mellan 3-5 timmar. Utöver det jobbar han (dock inte heltid). Detta innebär att vi endast träffas om vardagskvällarna ungefär. Något som tär mer och mer på mig, för jag vill ha mer tid och jag vill känna mig mer prioriterad (och inte bara vara en del av hans vardag och han måste om kvällarna). På sistonde har jag börjat ifrågasätta vårt förhållande mer och mer, men samtidigt har jag extremt starka känslor för honom. Så det gör saken väldigt svår! I övrigt har vi ett bra förhållande med lika värderingar, men jag är orolig över hans livsstil och han ska ha svårt att släppa den (även den dagen han slutar träna på elitnivå). Han är uppvuxen med att ha fullt upp och komma hem sent, medan jag är uppvuxen med familjemiddagar tillsammans varje kväll (det är inte han). Har du tiden får du gärna dela dina tankar om min situation för som sagt, du kanske kan relatera något?" Att leva med någon som elitsatsar är inte en dans på rosor! Oh jösses vad jag har varit trött på crossfitten emellanåt under Hugos intensiva perioder. Jag har känt att jag och familjen kommit i andrahand i prioriteringslistan och blivit arg, ledsen, sårad och bara TRÖTT på det hela. Det har verkligen inte alltid varit enkelt men jag tycker vi har kommit till den punkt vi är på idag genom inställning, förståelse och kommunikation. Jag tänker först och främst att det lite har att göra med inställning från ditt/mitt håll. Istället för att se träning/jobbet som min ”fiende” som stjäl Hugos tid så ser jag det som en nödvändig del av honom. Jag älskar ju Hugo bland annat för hans enorma driv och passion i allt han gör och att han ser möjligheter överallt. Han inspirerar mig i att han kan gå in helhjärtat för något och kämpa sig framåt. Det är egenskaper jag älskar och jag vill ju inte att han ska vara utan dom delarna av sig själv heller. Nu satsar inte Hugo på träningen på samma sätt längre men den är fortfarande viktig i hans vardagliga liv. Och där har vi mötts genom att jag också utvecklat en passion för träning. Jag ser inte träningen som något som ska ”göras bort” utan något som ger energi och glädje. En elitsatsning är ju något ytterligare då det går enorma mängder tid men jag tänker att din kille borde ha perioder han är mer ”off” än ”on”? Där han kan ta det lite lugnare i träningen och inte har tävlingar, tid för återhämtning. Under dom perioderna tänker jag att det behövs kvantitestid där ni kan göra allt vardagligt och mysigt och under dom intensiva perioderna blir det istället till att lägga krut på kvalitetstid. Alltså att vara nära, mysa, ta på varandra och verkligen umgås den lilla tid ni har. Att få förståelse för den andre är ju omöjligt om man inte kommunicerar ordentligt. Jag och Hugo har bråkat, suckat, tjafsat och tillslut kunna prata lugnt och sansat med varandra om allt. Om vad som är viktigt för den andre, vad som är saker man kan kompromissa med och vad som inte är det. Hur man kan pussla och lägga ihop. För mig är det tillexempel heligt med middagstiden. Vid middagsbordet sitter man inte med telefonen. Hugo kan lätt försvinna in i telefonen och dialoger eller vad som helst och det är inte okej under den lilla tid vi sitter ner och äter. Då pratar vi om dagen och ser varandra, hela familjen. Barnen har stenkoll på det här också och har påmint Hugo om han tagit ett jobbsms att ”respektera matron vid bordet pappa”. Jag tänker att det viktigaste här är att du pratar med din kille om din känslor? Har han fått veta hur du känner kring träningen och kring tid och relationen? Prata om hur du upplever er relation och att du känner dig som ett ”måste”. Prata om vad du vill ha för förändringar för att det ska kännas bra. Kan ni mötas i att ni avsätter 1-2 timmar om kvällen på vardagarna för att ha kvalitetstid utan telefoner ex? Eller kan du följa med när han tävlar någonstans och då att ni kanske kan bo på hotell och ha det mysigt på kvällarna? Kan ni ta en kvalitetsdejt den helgen han inte tävlar? Det är omöjligt för din kille att veta hur du tänker om du inte berättar det. Och kanske kan han prioritera annorlunda om han vet mer om hur du tänker. Jag tror det blir feltänk att tänka att din kille ska ”släppa” sin livsstil längre fram då det känns som att det är mycket av hans person att ha fullt upp. Vill du att han ska vara en annan typ av person som värdesätter att ta det lugnt och stilla kanske ett liv ihop blir svårt. För du vill väl i grunden att han ska vara just HAN och inte din bild av någon som är typ han fast någon annan? Självklart menar jag inte att förhållandet ska vara på hans premisser och du ska anpassa dig efter alla hans intressen livet ut men det går ju inte att ändra på en persons hela sätt att vara. Ge honom möjligheten att agera på dina känslor genom att släppa in honom i dina tankar men tänk inte att han kommer bli en annorlunda person någon gång ”sen”. Men det ju vara så att han utvecklas i vad han har fullt upp med - kanske kan ni hitta ett gemensamt intresse ni båda vill ägna er åt? Eller så blir han en superaktiv pappa som tar på sig att vara tränare/följa med på aktiviteter osv? Jag älskar Hugos energi och att han har nya idéer och mål hela tiden. Om han helt plötsligt skulle säga att ”jag säljer min del i Clean nu” och var hemma varje kväll och ville kolla serier och INTE kastade sig in i ett nytt projekt eller drog till träningen eller träffade kompisar skulle det ju på ett sätt inte vara Hugo. Samtidigt har Hugo fått anpassa sig till det som är viktigt för mig, att vi har kvalitativ familjetid. Att vi lägger undan telefonerna. Att man alltid försöker komma hem till middagen. Det är ett givande och ett tagande men det går inte om man inte har dialogen igång. Nej mitt råd till dig är att ta dialogen med din kille. Var ärlig i hur du känner och ge honom chansen att lyssna, ta in och agera. Reflektera själv i hur du vill leva livet och vad du vill ha i en relation, går det att synka? Bestämmer du dig för att det här är killen du vill ha så försök se till träningen som något positivt för din kille och inte som ett hot mot dig. Engagera dig om du vill eller sysselsätt dig med egna intressen som passar dig bättre. I slutändan är det bara du som kan känna om det här är personen du vill leva med eller inte. Har ni andra några råd till frågeställaren?
