I förra veckan svarade jag på en kommentar om hur jag ser på när andra tillrättavisar mina barn. I mitt svar tänkte jag mer på hur nära och kära gärna får vara aktiva med att sätta gränser mot barnen när det är dom som är ansvariga. Men några av er ville att jag skulle utveckla hur jag ser på det när det är någon som inte är vän/familj/släkt/nära. Så alltså hur jag reagerar när främlingar tillrättavisar mina barn. Oj, det är en svår fråga att ge ett enkelt svar till tycker jag för det är så mycket som spelar in! Jag kan inte säga att jag alltid tycker det är bra och inte heller att det alltid är dåligt utan det beror på både situationen och också personen och hur den förmedlar tillrättavisandet tror jag. Jag tycker generellt att vi vuxna i samhället har ansvar över barn vi möter så om det är en situation där mina barn gör något farligt för sig själva eller mot andra är det självklart bara bra att en vuxen ingriper och säger till. Likaså om mina barn gör något störande som inte är OK tycker jag det är bra att säga till (med inte OK så menar jag att barn kan vara störande för vissa utan att dem gör något "fel" tillexempel genom att de skrattar eller pratar högt och en sån nivå av störning tycker jag inte ger fog för tillrättavisningar!) - till exempel om det skulle vara att vi sitter på ett flygplan och de sparkar på sätet framför. Om personen framför då vänder sig om och ber mitt barn sluta för att det är obekvämt för hen skulle jag bara instämma och också säga åt barnet att vi sparkar inte på sätet, be nu om ursäkt för det och så gör vi inte om det. Sen tycker jag det är mitt ansvar som förälder att se till att det inte upprepas. Om det upprepas tycker jag nog personen framför ska vända sig till mig (eller Hugo) och ge oss chansen att få bukt på sparkandet. Mycket tänker jag också som sagt har med sättet tillrättavisningen görs på också. I dagsläget är mina barn små och om en främmande vuxen skulle skrika eller svära åt dem känns det inte okej för mig och då reagerar jag nog med att gå i motattack. Och jag tycker nog inte det är helt okej om en främling kommer med tillrättavisningar som går emot mitt föräldraskap och de värderingar jag förmedlar. Om någon skulle säga åt dem att "det är bara småungar som grinar, sluta nu med det där" till exempel skulle jag förklara för barnen att det visst är okej att gråta hur gammal man än blir och att det inte är något att lyssna på. Kanske kan jag summera det med att jag tycker inte det är okej om främlingar tillrättavisar i saker som rör uppfostran men att det är helt okej att tillrättavisa om barnen gör något som är störande för omgivningen, fel (som att ta godis från hyllan i affären när jag inte ser) eller farligt för dem/andra? Samt att det självklart ska vara anpassat efter barnens ålder i tillrättavisningen, nu räcker det rätt bra med att ha bestämd röst och prata lugnt. När dem är tonåringar och ute och röjer och beter sig är det mer ok att andra höjer rösten åt dem och verkligen markera. Sen tänker jag att jag alltid främst tar mina barns sida i konflikter även om jag tar in den andra partens tankar. Jag vill inte vara mamman som säger "nä min dotter skulle ALDRIG" men jag vill inte heller göra en scen och ställa dem till svars ute offentligt heller. Jag vill hellre ta in det jag får höra och sedan prata om det lugnt och sansat hemma med barnet i fråga. Ta reda på mer om konflikten och förhoppningsvis ha det förtroendet att de kan berätta om det hela själva och så kan vi gemensamt sedan be om ursäkt eller rätta till problemet. Jag tror det är viktigt att ha sina barns rygg men också att inte inbilla sig att ens barn aldrig gör fel. Men då är det viktigt att barnen vågar erkänna sina fel och veta att det är lika älskat för det.
