Om ni hänger på bloggbevakning tror jag inget missat den influencer som skrev till en följare att hon önskade cancer åt hennes barn. Riktigt grovt. Dom allra flesta skulle nog inte önska en sån hemsk sjukdom åt någon och speciellt inte åt barn som inte har något med "bråket" att göra överlag. Men jag tänker att vissa kanske inte inser hur hemskt uttryckt det är förrän man själv har barn. Innan man själv får barn kan det vara svårt att sätta sig in i hur ens egna liv blir helt oviktigt i jämförelse med dom små man satt till världen. Då kanske det kan var lätt att tänka "äh det var ju bara ngt jag sa, spela roll". Jag vill inte skriva så mycket om just den här specifika personen men jag tycker ändå det är något kring ämnet som är intressant för jag tycker alltid man ska försöka bemöta människor med god ton eller strunta i det. Men samtidigt kan jag förstå att det rinner över ibland. För vilka friheter människor tar sig att skriva ändå? Nu menar jag inte att all kritik är orimlig eller att man aldrig får vara negativ till en influencer eller liknande men vad väntar man sig egentligen för svar när man öppnar upp sin egna kommentar med kommentarer av typ "du är sjuk i huvudet" eller "fyfan vad jag spyr på såna som dig som..."? Väntar man sig verkligen att mottagaren ska svara något trevligt eller neutralt då eller vill man provocera fram en reaktion? Jag brukar oftast bara låta bli att svara när orimliga elaka kommentarer dyker upp. Det kan också bli ett klick till papperskorgen när jag känner att nä, det där vill jag inte se alls. Men det händer att det rinner över för mig också, inte så att jag anser att jag blivit så värst grov men det var inte allt för länge sen jag svarade "är du dum i huvudet?" på en kommentar som handlade om att jag skulle anse mig vara misslyckad för att jag fick barn tidigt och la någon hobbyanalys på mitt liv. Var det min mest konstruktiva kommentar? Nej det kan jag inte påstå men ibland blir man bara LESS och orkar verkligen inte ha god ton. Jag tycker det klassiska uttrycket "behandla andra som du vill bli behandlad själv" stämmer fint i hur man väljer att kommunicera. Att det man själv ger är vad man borde vänta sig att få tillbaka. Både i riktiga livet och på nätet. Om jag har en dålig dag och börjar fräsa åt Hugo redan vid frukostbordet kan jag inte bli förvånad och kränkt när han fräser tillbaka. Om jag skulle gå fram till någon på ICA som står i vägen och skrika att hen är dum i huvudet kan jag inte se ner på personen för att den svarar med att skrika åt mig att dra åt fanders. Likaså på nätet, om man inleder en kommunikation på ett aggressivt och otrevligt sätt kan man inte bli förfärad över att inte bli bemött respektfullt och sansat. Sen är det klart att det alltid är bra att vara the bigger person ändå och inte ryckas med av andras lågvatten... men ju mer jag tänker på det är det konstigt att det inte rinner över oftare än det faktiskt gör ändå!
