Det har varit rätt många kommentarer senaste tiden om att jag är för snäll mot Hugo, att jag låter honom satsa och utvecklas och står tillbaka själv. Jag har funderat själv, är jag för snäll Hugo? Kör han över mig? Jag förstår att det kan verka så ibland via sociala medier. Det är mycket med Clean nu och Hugo har mer att göra än någonsin. Han brukar säga att han "aldrig jobbar men aldrig är ledig" men nu tror jag inte han kan säga så längre. Det har varit hårda, slitsamma år med Clean sedan start men nu äntligen rullar det på bra. Det är superkul och det enda negativa med det är att det äter upp rätt mycket tid. Nu är det mycket resande för Hugo och helgjobb på mässor och events och det blir jag som är hemma med barnen. "Du är för snäll mot honom, du får alltid stanna hemma med barnen". Först och främst ser jag det som självklart att stötta Hugo i satsningen. Vi är en familj och vi är "in it together". Vi har en ständig dialog och det är inte som att Hugo tar det för självklart att han får göra vad han vill och att jag löser allt på hemmaplan. Ingen har lyft mig så mycket som Hugo gör och han ser det som självklart att jag också behöver tid för utveckling och att jag får ta den när jag vill. Jag tror på att man i en relation och i en familj alltid ska vara "för snäll", alltså från alla håll. Man kan inte vara "för snäll" helt enkelt. Sen den allra viktigaste punkten: Jag VILL vara där jag är! Det är inte det minsta synd om mig för jag har lyxens lyx i att kunna vara så mycket med barnen och jobba parallellt hemifrån och vart jag än är. Jag VILL lägga mycket tid med mina barn när dem är små och har behov av mig. När jag säger att "min tid kommer sen" är ni många som kommenterat att jag sagt så när Hugo satsat på träningen också och att jag säger det nu, när ska han ge mig min tid egentligen? Och grejen är det inte handlar om att han ska ge mig min tid utan jag ser det som att min tid kommer när barnen är större. Dagen Molly kom till mig ändrades mitt liv för alltid och sedan den dagen är min huvudfokus alltid barnen. Självklart behöver jag fortfarande få tid till mig själv för jobb, träning, umgänge med vänner och tid med bara mig själv - jag är ju fortfarande en människa. Men jag vill ändå kunna känna att jag alltid har tid för barnen. För deras funderingar och frågor, för deras rädslor och förväntningar, för att bara kunna vara ihop. Jag vill ha möjligheten att kunna skjuta upp dagens jobb och göra min egna kväll stressigare om det är så att ett av barnen behöver mig lite extra den dagen. Jag vet med mig att det inte är så många år kvar innan barnen kommer börja dra sig bort från mig och tid frigörs i massor för mig och min egna utveckling. När Molly vinkade åt sina nya kompisar i veckan slog mig tanken på nytt att min lilla tjej börjar bli stor. Snart kommer hon hellre vilja följa med en kompis hem efter skolan än att mamma kommer och hämtar. Sen kommer hon hellre vilja hänga på stan med kompisar än hemma i soffan med oss en fredagkväll. Och efter det kommer hon hellre vilja backpacka än att åka till bamse-klubbshotell med familjen. Ja ni förstår, tiden går snabbt med barnen. Jag ser det som lyxens lyx att jag kan anpassa mitt jobb så mycket efter barnen och jag värdesätter det. Att jag för jämnställdhets skull skulle säga nej till Hugos satsningar, ta min plats i något nytt projekt och ta bort en stor del av min tid för barnen är inget som intresserar mig. Jag skulle må dåligt i det även om projektet var kul. Jag vill njuta av tiden jag har med mina små kottar. Snart nog finns tid för mig att djupdyka i projekt. Och för att förtydliga, jag jobbar för fullt. Jag drar in pengar till mitt och Hugos gemensamma företag och pensionssparar och sparar på andra sätt. I allt jobb Hugo gör går inkomsten också till vårt gemensamma företag och allt vi har har vi gemensamt. Vi är team och att jag tar mer tid "hemma med barnen" gör inte att jag halkar efter i arbetslivet eller står lottlös om vi separerar eller när jag blir gammal. Visst kan jag ibland känna mig rastlös, irriterad eller frustrerad och ibland skriver jag av mig här. Men det är väl bara mänskligt att inte alltid vara på topp? Alla behöver vi gnälla av oss ibland för att komma tillbaka med full kraft och se vad vi har. Och det jag har, det är himla fint! Familjen Rosas - det är vi, mitt bästa team!
