Det slog mig, om Hugo har behövt utstå någon dad-shaming dessa dagar han har varit borta. Det hade han inte, han är bara cool och orädd som hoppat bungyjump. -Jag tycker att det känns orättvist Under min träningsresa till Costa Rica tidigare i år fick jag kommentarer om att jag var en dålig mamma som reste från mina barn innan, under och efter resan. Det är nästan lättare att möta den råa kritiken, jag tycker att ”alla gör såklart som dom vill men jag har inte sovit borta från mitt barn en enda gång på fem år” är värre. Det sista dagarna på resan var olidliga, hjärtat värkte utav längtan Vad beror mom-shaming på egentligen? Varför får man som mamma utstå kritik för ens föräldrarroll? En kritik som pappor inte behöver utså. Man är väl två? Man bör vara förälder på samma villkor men tyvärr ser verkligheten annorlunda ut. Jag tror att kritiserandet utav en kvinnas föräldrarroll beror på hur samhället har utvecklat normer kring hur en mamma bör agera. Plikttroget och moderligt. Vi har det inlärt, att en mamma bör prioritera barnet för att anses som en ”god mor”. -Läs mitt tidigare inlägg ”Jag är inte bara mamma” HÄR Det är ledsamt att vi inte kommit längre, att vi inte respekterar det egna valet. Mina val kanske skiljer sig från dina men inte skulle jag kritisera dig för det. Vi ställs inför nya utmaningar med smått hela tiden, och i vissa perioder behöver man mentala pauser. T.ex. i bråkigare perioder för att fortsätta orka. -Lita på din egna förmåga Det är ingen tävling. Det finns ingen bättre eller sämre förälder (ni förstår vad jag menar) utan du är den bästa föräldern för just ditt barn. Det finns inte heller någon perfekt förälder, utan vi gör vårt bästa. & jag unnar Hugo denna resa till Sydafrika med sin bästa vän. Vi har en bra dialog och vi vill ge varandra frihet trots att vi befinner mitt i livet med småbarn, vardag och karriärer. Jag kritiserar inte hans val att åka, utan ser det som ”nästa gång är det min tur”❣️ -Vad tror du momshaming beror på? Och varför tenderar pappor att slippa den?
