Ni får ursäkta min frånvaro här inne igår, jag behövde fokusera på Molly. Molly har varit ledsen och orolig för det här med rör i ena örat. Det började på en årskontroll där hörseln skulle testat. Ena örat var inga problem men det andra... Bvc gjorde om flera gånger men det konstaterades att hörseln på det örat var nedsatt. Det här hade vi ish på känn. Molly utvecklade sitt tal där omkring när barn ska göra det men är det ljud runt omkring reagerade hon inte när vi ropade. Vi märkte det när hon tittade på tv, man var tvungen att säga hennes namn tre gånger innan hon reagerade. -Vi har väntat så länge som möjligt med att göra action av det här. Och det sker nu för att hon börjar skolan till hösten. Vi vill att hon ska ha samma förutsättningar som alla andra och höra ordentligt för att hänga med i undervisningen. Hur som haver så fick hon hänga med mig på jobb innan läkarbesöket för att ladda. Vi visste om att hon var orolig för det här och det kändes inte bra att stressa henne från föris till läkarbesöket. Hon behövde mer tid. Väl på plats gjordes ytterligare en undersökning och trumhinnan i ena örat är trång och det var egentligen inget snack om saken. Vi bokade en operationstid till i början av april. Vi gick till bilen och där kom tårarna. Vi satt i baksätet och jag kramade om henne. Bekräftade hennes känslor och sa att jag förstod att hon tycker att det känns läskigt. Vi gick igenom vad som kommer att hända om och om igen och jag la fokus på att vi kommer att vara där när hon sövs och när hon vaknar. Jag berättade vad ett emla plåster är för något och hur det kommer att bedöva handen där det kommer att stickas. Det var lika bra att börja den mentala förberedelsen men sa också att detta är om länge, länge och ingenting hon behöver bekymra sig om just nu. Jag lovade också henne att ta upp det när det börjar närma sig så vi kan fortsätta att förbereda och prata om vad som kommer att hända. Det fantastiska med barn är just deras ärliga känslor. Avledde det jobbiga med att föreslå en lunch på hennes favoritresturang: Brödernas Fullt fokus på maten! Vi fick en fin lunch med prat om annat. Vi vet om att detta tynger henne men vi är övertygade om att det är för hennes eget bästa. Det som jag bekymrar mig om är livet med ett rör i örat. -Kan röret åka ut? -Måste vi göra om operationen? -Är det här något hon måste ha livet ut? -Tänk om trumhinnan fortsätter att dra ihop sig? -Hur kommer det bli i sommar? Det är just det. Både Molly och Leonore ÄLSKAR att bada. Hoppa och dyka. Och det gör mig ledsen om hon kommer att bli begränsad i detta. Har du haft rör i öronen? Eller har något av dina barn rör? Hur funkar livet efter operation? Har dom åkt ut, och hur funkar det med just att bada och stoppa huvudet under vatten? Era erfarenheter kring detta skulle jag uppskatta något enormt just nu?