Hej, du som är så bra på diskussionsfrågor, tänkt på en sak och kom på det igen när du pratade om Molly och kompis. Man pratar ofta vid mobbning om barnet som blir mobbat (med all rätt) ! Men jag skulle tycka de va intressant och höra från andra föräldrar som har barn som mobbar andra, hur pratas de om ämnet hemma? Hur reagerade ni när ni får veta vad barnet gör mot andra? Hur kändes det för dig när du fick veta att ditt barn är en mobbare? Jag tycker så många föräldrar blånekar att ens barn skulle göra något sånt, man försvarar barnets beteende och menar att ”så skulle mitt barn aldrig göra”? Vad skulle du göra Paula om du fick veta detta ang dina barn? Via mitt arbete möter jag barn från båda sidor och tror de är lätt att bli ”hemmablind”. Skulle vara kul att ha en diskussion kring detta ☺️ Ha en fin dag! Kommentaren ovan kom från en läsare i häromkvällen och jag har klurat lite på den. Som jag skrev direkt i kommentarsfältet hade min spontana reaktion varit att bli så ledsen och ifrågasätta mig själv och vårt föräldraskap. Det är såklart svårt att veta hur man skulle reagera och agera men så här tänker jag idag. Jag tror absolut mina barn kan bete sig dåligt, så jag skulle nog inte gå efter devisen "så skulle mitt barn aldrig göra". En grundsten i vårt föräldraskap är hur man beter sig mot sina medmänniskor, att man alltid ska vara en snäll kompis & att om någon är dum ska inte ge emot med samma mynt utan vara den större personen (och prata med en vuxen om det). Om jag skulle få vetskap om att något av mina barn mobbade ett barn skulle det kännas som ett misslyckande i vilka värderingar vi gett våra barn och inledningsvis skulle jag nog känna mig rätt knäckt. Jag tänker också att det är skillnad på mobbning och enstaka händelser. Man får såklart aldrig vara elak men jag känner också en ödmjukhet inför att varken våra barn eller andras barn är ”färdiga” och fortfarande lär sig. Enstaka konflikter och taskigheter kommer förekomma men där vill jag såklart att mina barn ska kunna reflektera över sitt agerande & fundera över varför dom gjorde som dom gjorde, hur det skulle kännas om det hände tillbaka mot dom och hur man kan säga förlåt. Alla gör vi misstag i vår väg till att växa upp, jag har säkert också varit taskig och gjort andra ledsna emellanåt under tonåren när man bara vill passa in och ibland kanske gör det på andras bekostnad. Och jag vet själv med mig att jag blivit retad på olika vis under skolåren för olika saker. Till viss del hör det kanske till att växa upp & lära sig sociala koder och empati. Därför är också middagstiden en helig tid med skärmfritt för mig, det är där vi ska samla ihop oss efter dagen och prata om vad som hänt, hur man mår och allt sådant och få lite verktyg till känslor och upplevelser. Men tillbaka till ämnet om det var mobbning på agendan. Alltså att barnet utsätter ett annat barn upprepade gånger och att det är något som pågår. Det känns svårt med hur man skulle hantera det. Jag hade velat markera tydligt att det inte är ett okej beteende men att skälla på barnet tror jag bara stjälper mer än det hjälper. Jag hade nog velat ta in hjälp utifrån genom att läsa på i böcker som behandlar barns utveckling och såna tendenser. Jag hade också sökt stöd i skolan - hur kan vi samverka för att få till en beteendeförändring? Jag hade försökt kartlägga mitt barns beteende och vad det kan bero på, vad händer i livet just nu som kan ha inverkan? Mår hon dåligt på något sätt? Vilka ungås hon med nu och hur umgås dom? Hur ser klimatet i klassen/fritids/fritidsaktiviteter ut? Har det hänt något i vår omgivning nyligen som kan ha påverkat henne? Om det kom fram att mobbningen kanske kunde bero på barnets psykiska mående hade jag vänt mig till bup för att förhoppningsvis få hjälp och stöd. Jag hade helt enkelt tagit det på allvar och försökt komma till botten med problemet. Samtidigt hade jag på hemmaplan med barnet tagit pauser från den ”processen” och inte tjatat om det hela tiden. Avsätta tid för att göra trevliga saker på tu man hand med barnet för att påminna om att hon fortfarande är högt älskad och accepterad trots att beteendet är oacceptabelt. Försökt locka fram fina känslor i barnet som kanske skulle öppna upp för en mer okomplicerad dialog. Jag vet inte exakt hur jag skulle agera, såklart, men jag vill tro att jag skulle ta det på största allvar och se det som ett problem som behöver lösning. Jag skulle lyssna in mitt barn i vad hon själv tänker om situationen och göra klart att det inte är ett OK beteende och behöver upphöra snarast samtidigt som jag med hjälp av andra vuxna skulle upprätta en plan för bättring. Jag hoppas det här inte är något som blir aktuellt utan håller sig till spekulation från min sida. Vad säger ni andra, finns det någon här som faktiskt har haft ett problem i att barnet själv utsatt andra för mobbning? Hur reagerade du och hur gick du vidare med situationen?
