Via sociala medier fick jag upp en debattartikel av skribenten Ann Heberlein som jag förstått många reagerat på. Med lite extra tid på resande fot läste jag igenom den och förstår faktiskt inte kvinnans problem? Om det enda barnet ifråga göra är att att gå runt och peta näsan och "beordra" sin mamma saker tycker jag faktiskt det inte är så mycket att störa sig på? Okej om barnet skulle banka/sparka på stolen framför, eller typ dra någon i håret eller kasta grejer eller ja uppenbart störa andra. Då tycker jag absolut man som förälder är slapp som inte agerar. Men liksom... vad vet Ann Heberlein om det där barnet och föräldern? Föräldern kanske visst sa till sitt barn men Ann kanske inte var hundra procent uppmärksam på deras dialog? Eller så har föräldern sagt till barnet på trettioelva olika sätt innan tågresan och bedömde att just det här "beteendet" inte var något som krävde fler åtsägningar? Kanske har barnet något diagnos som gör att Ann tycker hen är ouppfostrad och störande? Det är något med att iakta en familj en kort stund och sen bestämma sig för att barnet är ouppfostrat och föräldern dålig och att samhället är på väg åt helvete för dagens föräldrar som känns så skevt för mig. Det känns så korttänkt, fördömande och ja... SLAPPT på något sätt. Jag tycker folk ofta är så himla öppet barnfientliga nu för tiden? Det ska högljutt klagas på att barn släpps in på restauranger eller i tåg eller plan eller att dom inte beter sig 100% korrekt eller att dom låter eller att dom petar i näsan eller det ena och det andra. Och alltid ska dom jämföras med typ hundar? Jag gillar hundar, jag skulle gärna ha hund och för mig får gärna hundar vara på tåg och restauranger osv. Men jag tycker det är en konstig jämförelse att hundar och barn liksom är likvärdiga samhällsmedborgare? Hundar, hur mycket man än älskar dom, är ju ett sällskapsdjur. Barn ska växa upp och bli vuxna medborgare i samhället. Jag tycker det är bisarrt hur deras plats ute bland folk ska villkoras till att dom ska bete sig "rätt" i alla stunder. Liksom dom har levt i något år och deras hjärna är långt från fullt utvecklad, låt dom peta i näsan och prata lite för högt. Då stör jag mig mer på fulla fotbollsfans som skriker könsord på tunnelbanan faktiskt. Jag köper att alla inte tycker om barn. Jag tror faktiskt ingen förälder på allvar tror att alla andra tycker ens barn är världens lilla charmtroll. Dom allra flesta föräldrar jag vet tycker att även deras egna barn är jobbiga och orimliga och krävande från stund till stund men att det är värt för att dom älskar sina barn över allt annat i slutändan. Dom flesta föräldrar jag känner till är livrädda för att barnen ska vara till besvär eller störa andra människor. Kanske att man just därför väljer sina fighter ute bland folk? Jag tror faktiskt inte det alltid rör sig om konflikträdsla hos dagens föräldrar utan att man dels är mindre för dåtidens auktoritära uppfostran där barn ska synas men inte höras och genom skräck och bestraffningar ska foga sig. Och sen att man också väljer sina fighter med hänsyn till sin omgivning också. Personligen tycker jag till exempel det stör mindre med ett barn som går runt i en tågvagn och tittar på medresenärer och kanske pratar lite för högt än att en förälder ska sitta och bråka på barnet om att sitta stilla med eventuellt utbrott som följd. Självklart ska man som förälder hjälpa sitt barn att bli en trevlig medmänniska som andra gillar men jag är inte så säker på att man gör det genom att typ lydighetsträna dom från tidig ålder? Barn är flockdjur som i allra flesta fall vill göra som andra, genom att låta dom vara med i olika situationer och observera hur andra gör kommer dom lära sig på sikt. Självklart ska man som förälder också ingripa när barn beter sig rent utsagt dåligt men att sitta på helspänn en tågresa för att inte störa någon stram tant med sin hund i samma vagn ser inte jag som någon slags bevis för att man är en bra förälder. Vad tycker ni? Är dagens föräldrar för slappa eller är det orimligt att kräva att barn bete sig som små vuxna?
