Men alltså. Va??? Du lever ju på som vanligt med nagelfix, lunch och fika på caféer, gym osv. Vad snackar du om när du menar att du mår dåligt och tycker allt är så jobbigt att du tagit kontakt med kurator? Jag håller inte med om att jag lever på som vanligt. Mina dagar nu ser väldigt annorlunda ut än vad dom gjorde för några månader sedan. Då checkade jag av frukostdejter och lunchmöten flera gånger i veckan. Rörde mig mycket ute på stan och mellan möten satt jag ofta på caféer och jobbade både för att fånga upp tiden men också för att inspireras av nya miljöer. Just möten brukar jag i vanliga fall ha mycket av. Jag föredrar att arbeta med samarbeten på sånt sätt att jag får träffa företaget, få allt presenterat för mig fysiskt och lära känna både produkten och människorna bakom innan jag börja jobba med dom. Jag tränade både på Wörkout och Sats flera gånger i veckan. Helgerna var späckade med aktiviteter som badhus, lekland, museum, restauranger, uteställen. Hemma var det alltid mycket folk som rörde sig, vänner och familj. Resor planerades och vi hade både en kryssning och en skidsemester som skulle ha bockats av under den här tiden. Vi är en aktiv familj som ständigt hittar på saker. Idag ser vardagen väldigt annorlunda. Självklart bokade vi av både kryssning och skidresa. Det var inget snack om saken. Hugo hade flertalet jobbresor inbokade som också självklart blev avbokade. Jobbmässigt har mycket ändrat sig för oss båda två. För min del har jag inte varit på ”jobbmöten” som jag brukade på... 2 månader tror jag? Likaså med events, allt sådant har satts på paus. Hugo och Clean har haft flera lanseringar där planerna fått ändrats på grund av samhällsläget och man har fått hitta nya lösningar och i vanliga fall träffar Hugo enormt många människor varje dag men det har självklart minskat drastiskt. Våra helger är nu fokuserade till utomhusaktiviteter för oss som familj. Vi träffar inte äldre och har inte samma tighta umgänge med våra respektive familjer som tidigare. Vi utflyktar med matsäck och tar dagen som den kommer. Flänger inte runt på samma sätt som tidigare utan är mer vaksamma i att vara mer själva och att hitta äventyr i det lilla. Men varken jag eller familjen befinner oss i total isolation. Jag har hållit kvar i mina contentdagar med Mikaela där vi betar av dom jobb som ligger i pipen. Självklart har vi en ständig dialog inför detta och stämmer av dagsläget, känner man sig minska krasslig så bokas det om. Vi äter lunch tillsammans också och som senast blev det ute på café. Nu har jag hittat en lösning i umgänge och motion i att ta morgonturer i närområdet med Elaine. Vi är utomhus och likaså där skulle vi inte ses om vi kände minsta symptom. Jag sköt länge på att fixa naglarna och gå på ansiktsbehandling då det är ”onödigt ytligt” men samtidigt matas vi med uppmaningar att stötta lokala företag och att vi ska leva på som vanligt, om än mer försiktigt. Visst kan man köpa presentkort men om vi tänker ett steg längre, om ”alla” köper presentkort på nagelfix nu så ska alla presentkort sen lösas in. Och när dom löses in kommer det inga nya intäkter till salongerna som då jobbar massor men inte får in några nya pengar då. Då förskjuts väl bara problematiken med att företag kommer gå på knäna? Toppen om några köper presentkort men jag tänker att det behövs både och? Jag åker inte kommunalt utan tar bilen direkt till ställena jag besöker. Jag är noggrann med handtvätt och vad jag märkt på alla ställen jag besökt är att alla skruvat upp hygienkraven. Det spritas, tvättas och används munskydd. Det kanske låter konstigt men jag fick en genuin lyckoboost av att fixa naglarna. Av att få känna lite normalitet i vardagen och att få piffa lite. Jag tror aldrig jag känt mig så glad över något så pyttigt som fina naglar. Jag försöker verkligen anpassa mig efter det rådande läget och hitta lösningar ändå. Som med Mollys kalas. Först avbokade vi det bara och tänkte att vi fick hantera Mollys besvikelse. Men efter flera kommentarer här från kloka läsare så insåg jag att vi behöver ju inte boka av, vi kan tänka om. Så det blev ett utomhuskalas för lite färre barn (för att gardera oss mot att eventuella föräldrar följer med och att det inte blir 50 pers). Barn som Molly träffar varje dag i skolan. Jag tyckte det blev en toppenlösning (och idag är kalasdagen här, ni får läsa mer om hur det blev på måndag!) och kände glädje i att kunna ge Molly ett kalas trots tiderna som är nu, trots att vi inte gör som tänkt utan anpassar oss. Jag tror en stor konsekvens av den här pandemin är att det psykiska ohälsan kommer öka. Dels för att vi alla är oroliga, både för rent direkta konsekvenser som sjukdom och död men också för att många oroar sig för ekonomin och att få behålla jobbet. Sen för att distanseringen gör att många är helt ensamma. Alla äldre som uppmanas hålla sig inne hela sommaren... utan glädjen i att få träffa anhöriga. Den ensamheten tror jag är farlig också. Då kan man ju hitta lösningar som att stå nedanför en balkong och ”fika” tillsammans med kaffe på varsitt håll. Äsch, vad vill jag säga med det här inlägget? Det är absolut inte synd om mig eller familjen för hur vår vardag har ändrat sig. Självklart har vi alla ansvar att anpassa oss efter situationen. Men samtidigt så har vi i Sverige inte gått in i karantän. Vi har valt en annan väg och att vi lever på så som Folkhälsomyndigheten uppmanar oss till tycker jag är orättvist att klandra oss för. Vår vardag har ändrats drastiskt och vi ”lever inte på som vanligt” även om det kan tyckas så för vissa som valt att vara ännu mer strikta än vad vi uppmanas till. Det är en skrämmande tanke enligt mig att tänka på hur detta redan pågått i två månader. Och att vi inte är i närheten av ett slut. Att tänka på hur lång tid det här kan ta och hur annorlunda livet är. -Men sluta försöka klanka ned på mitt mående Ni har faktiskt ingen aning om hur jag mår. Hur denna pandemi påverkar mig. Ni har ingen aning om varför jag är djupt oroad. Ni har ingen som helst rätt till att förminska min tanke om att jag faktiskt är i behov av kurator och samtalsstöd. För mig är det tankar som gör att jag mår dåligt och jag väljer att ta itu med det med en kurator för att orka leva på och hålla glöden uppe med barnen. Jag vill ha verktyg på hur jag kan hantera det hela. Att gå och fixa naglarna betyder inte att man inte kan må dåligt. Alla gör vi vårt bästa för att hantera situationen, var snälla mot varandra...❣️
