Efter mitt inlägg om instastoryn där Hugo fällde mig har det fortsatt komma in kommentarer på temat som jag tycker har varit viktiga och intressanta! Jag vill också förtydliga att varken jag eller Hugo tycker det är kul att "skämta om våld i relationer" och att vi inte anser att det är vad vi gör när vi brottas med varandra. Självklart finns det ingenting roligt i våld i relationer, särskilt inte med barn inblandade 💔 Det några av er skrivit handlar om att barnen skulle ta efter oss föräldrar och att barnen tror att det är OK att sparka på någon i skolan eller liknande - tänk om vi får ett samtal från skolan om att "Hon sparkade på sin kompis som låg på marken"?. Och här vill jag bara säga att om vi skulle se minsta aggressiva tendenser hos våra barn eller få minsta lilla vink från skolan om att dom inte betedde sig bra skulle vi agera på det. Vi känner oss trygga i att våra barn också är fysiska och brottas - med oss på hemmaplan. Jag känner mig enormt stolt över att all feedback jag fått från skolan gällande ex. Molly handlar om vilken fin kamrat hon är med sina kompisar och att hon är hjälpsam och trevlig mot alla. Om någon från skolan/förskolan skulle berätta att barnen är fysiska på ett ovälkommet sett mot andra barn (eller vuxna eller djur för den delen) skulle jag naturligtvis ta det på största allvar och undersöka vad som ligger bakom det. För om det är något vi sätter stor vikt på i den här familjen så är det att vara en bra kompis och att det är "stopp min kropp" som gäller. Det gäller all form av fysisk kontakt, inte bara sexuellt utan även när någon puttas, brottas eller vill skojleka på ett sätt man inte vill själv. Vi är noga med att våra barn ska respektera både sina egna kroppar och andras och i det inkluderas ”vilda lekar” som att brottas. Både jag och Hugo tycker det är OK att leka vilt och att härja, kanske ser vi det dessutom som extra positivt eftersom det är två flickor vi har. Vi tycker det är bra om dom är lite "tuffa" och kan känna sig bekväma i sina kroppar och inte vara förpassade till att bara få leka "snälla flicklekar". Men att det alltid går hand i hand med att lyssna till både den andre och sig själv och att inte gå över någon gräns. Vi skojbråkas ofta i sängen hela familjen innan läggningar. Eller oftast är det att jag försöker ha lite nervarvning och ta det lugnt och så kommer Hugo och eldar upp ungarna och så slutar det med att barn flyger hejvilt i sängen och vi alla brottas och och skrattar oss hesa. Men det är ett umgänge jag ser värde i och inte vill ta bort för att det kanske eventuellt skulle kunna ge dom en bild av att våld är ok - för det tror jag inte det gör. "Men det var ju bara på skoj. Det var ju inte meningen" kommenterade läraren Nina att hon ofta får höra när barn pucklar på varandra i skolan och allmänt pucklande håller jag helt med om inte är OK vare sig i skolan eller i privatlivet. Det skulle vara en helt annan femma om jag står och lagar mat och Hugo kommer och börjar knuffa mig och inte lyssnar på ett nej. Eller om något av barnen plötsligt börjar buffla på den andre och sen inte slutar omedelbart när den andre säger nej. Men där tror jag återigen på att det handlar om respekt för den egna och den andres kropp och att det kommer från ett djupare plan än att bara förbjuda skojbråkande. "Tänk om de hamnar i en otrygg relation där det ”skojbråkas” men där de tänker att ”Men mamma och pappa bråkade ju såhär, då är det nog okej”. Jag förstår verkligen synpunkten men känner mig inte oroad för det här i vår familj på något sätt. Precis samma sak som med att tjafsa inför barnen så tror jag det handlar om helheten och att barnen får vara delaktiga i att mamma och pappa är människor som känner alla möjliga saker och kan vara oense och det är inte farligt eller dåligt. Likadant att dom får känna att mamma och pappa kan skoja med varandra och vara fysiska men det går aldrig över gränsen där någon fått nog och det inte lyssnas på. Likadant som jag tänker att barn märker och förstår så mycket mer än vad man som förälder föreställer sig så tänker jag att barn faktiskt märker av skillnaden mellan skoj och allvar. Att skillnaden på ett riktigt bråk eller skojande är något som känns i magen och att när ett "sluta" inte blir lyssnat till så känns det på riktigt. Jag och Hugo har inte ett perfekt förhållande och visst bråkar vi ibland, ibland går en av oss för långt eller att det blir fel men det är också alltid något vi dealar med. Våra barn får ibland se oss ledsna, irriterade, sura eller disträ men de får betydligt oftare se oss glada, kärleksfulla och som ett team. Jag tror att det handlar om en grundtrygghet i relationen - om det vore så att vi exempelvis skulle ha ett faktiskt problem med våld i familjen, ja då tror jag absolut att det skulle ha en påverkan på våra barn och deras relationer eller syn på våld i relationer i framtiden. Men jag tror inte att stundvis skojbråkande i en i övrigt "hälsosam" relation sätter spår som gör att barnen tänker att det är okej med våld. Vad tror ni?
