”Har du aldrig funderat på att bli förskollärare? Mycket av det du skriver om barn och lärande är sådant man utvecklar kunskap om på högskolan”. Fick en fråga om jag skulle vilja arbeta som förskolelärare. Jag hade gärna arbetat med barn! I alla dess åldrar, små till ungdomar. Också med blivande mammor i form av barnmorska. Ibland känner jag att jag slösar min tid, att jag har mer att åstadkomma. Jag vill tro att jag är en god individ som ger andra trygghet. Att jag är bra på att lyssna. De finns inte alltid något att säga, man vill inte heller alltid ha peppen när man är ledsen. Då är de viktigt att bara lyssna och säga ”jag hör dig, finns de någonting jag kan göra för dig?”. Men som många andra är jag bekväm. Att byta yrke skulle vara läskigt. Jag har min trygghet i mitt yrke, de är här jag har erfarenhet och de är här jag har byggt upp ett nätverk. Att byta yrke skulle först kräva utbildning och tid. När jag läste till sjuksköterska var de en kvinna i 40 årsåldern som också läste till sjuksköterska. Hon hade jobbat i luften som flygvärdinna under sina yrkesår men sen fick hon två barn. De är förståligt att byta yrke efter hur livet utvecklas. -Har någon av er bytt yrke? Från vilket, till vilket och varför? Man blir säker i sitt yrke, man hittar något man är bra på. Stundvis kan jag känna att jag inte utvecklas och har nått ett max, och sen kommer motivationen tillbaka. Jag hade gärna arbetat inom ett mer ”hjälpande” yrke. Är övertygad om att de hade känts givande. Som sagt, man blir bekväm men jag ska aldrig säga aldrig!
