Jag svarade direkt på kommentaren i kommentarfältet men så tycker jag det är ett intressant diskussionsämne (och nej, jag tog den inte som kritik och jag tycker det är en rimlig fråga!). Ska man behöva ”ställa upp” och anpassa sig efter andra i familjens aktiviteter? För mig är det självklart att man i en familj ställer upp för varandra på olika sätt. Det skulle såklart inte kännas bra om vi varje helg tvingade upp barnen i gryningen för att vi vuxna skulle tävla eller liknande men att vissa händelser ibland krockar och att man då får göra avkall på en skön sovmorgon för att få dagen att gå ihop är inga konstigheter. Jag tror också det blir konstigt om man i en familj skulle resonera som så att ex. Leonore inte har valt att Molly ska spela fotboll och därför ska hon inte påverkas av det. Absolut om det skulle vara så att hela vår vardag centrerades kring Mollys fotboll och Leonore bara fick haka på utan egna intressen. Men vi roddar ju lika mycket med ex. Leonores ridning. Och jag tror det är bra övning inför framtiden att man ibland påverkas av saker som man inte själv valt. Typ som när man är vuxen och ens skattepengar går till förskolor och skolor fast man inte har barn ”varför ska MINA pengar gå dit när JAG inte skaffat några barn?” För att vi alla bidrar till ett fungerande samhälle och använder oss av olika funktioner i det. Det blir ju lite som övning på det i familjeuppbyggnaden när man tycker det är självklart att ställa upp för varandra. Det vore en sak om ett barns aktivitet/intresse gick ut över den andres, alltså att Leonore inte får gå på sin aktivitet för att vi prioriterar någon annans. Men sovmorgon fick hon morgonen efter istället och hade alla möjligheter att chilla under dagen också ☺️ Som jag skrev direkt i kommentarsfältet så tänker jag också att det är viktigt och sunt att visa barnen att även mamma och pappa har egna intressen. Om inte annat så för framtiden. Jag vill inte att dom ska känna plikt att umgås med mamma och pappa sen när dom har tusen andra roliga saker som drar i dom utan att dom ska kunna vila trygga i vetskapen att mamma och pappa har egna intressen och kan hitta på egna roliga saker (men är såklart alltid redo med öppna armar om dom vill hänga med oss en fredagskväll istället för en fest). Självklart ska man som förälder sätta barnen i första rummet och man får så lov att bortprioritera mycket under småbarnsåren men jag tror det är hälsosamt att ändå hålla kvar vid sin person bortanför föräldraskapet och inkludera barnen i att se sina föräldrar vara ”vanliga människor” och inte bara mamma och pappa. Hur resonerar ni andra i vardagspusslandet för att få familjens alla olika viljor att gå ihop?
