Pratade med en vän som har sina barn på halvtid efter att hon och hennes exman gått skilda vägar. Hon berättade att hon blivit en bättre förälder i och med omställningen. Att hon ger 100% närvaro under sina barndagar och känner lycka de dagar barnen inte är där för att hon får kvalité i sitt liv som inte rör barnen också. Gud det gav mig ångest.. -Jag försöker göra så att barnen sysselsätter sig med pyssel/rita/hoppa studsmatta medan jag lagar mat. Hugo hinner inte alltid hem och jag gör mitt bästa för att räcka till. -Jag kan lyssna ganska dåligt på en historia som barnen berättar medan jag sorterar tvätt och tänker på hur jag ska lösa en mysig nattning -Samma sak i mataffären. Ibland bråkar dom och jag är så trött efter en arbetsdag att jag zoomar ut och tänker ”dom får lösa det här själva”. Jag är inte alltid närvarande i huvudet trots att jag jämnt och ständigt finns där. Är jag då en förälder som levererar kvantitet istället för kvalité? Blir man en mer närvarande och tålmodigare förälder om man lever med sina barn på halvtid? Jag ser fördelarna i att kunna fördela dagarna på ett helt annat sätt men emotionellt kan det säkert aldrig bli ”lättare” att vars ifrån sina barn. Jag är ett skillsmässobarn och har alltid känt närvaro i min familj. Jag var dessutom ett ensambarn, och hade nog känt trygghet i omställningen om jag hade haft ett syskon att dela de med. Senare fick jag tre syskon <3 Jag gör mitt bästa för att vara engagerad, närvarande och tålmodig. Jag gör mitt bästa för att rodda hus och familj. Jag och Hugo försöker göra allt varannan gång. Lagar han mat-kan jag umgås med kvalité med barnen och vise versa. -Jag fick ångest när hon berättade att hon kände sig som en bättre förälder efter en skilsmässa. Men efter att ha landat lite i det är jag inte rädd för eventuellt lite kvantitet i mitt föräldraskap. Jag hittar alltid sätt att komma runt det! Upplever du liknande känslor? Att föräldraskapet blev bättre i och med att man går ifrån varandra? Och hur hanterar alla ni kvantitet i föräldraskapet?
