Hur kommer Leonore reagera på Mollys överraskningsrum och flytt från det gemensamma rummet? Det är faktiskt något som oroar mig lite, just det här med hur Leonore kommer reagera och må. I arbetet för Mollys överraskning ligger ju glädjen i att få se hennes reaktion och få göra något fint men i det kommer ju en lite mindre person här hemma antagligen känna sig orättvist behandlad. Det grämer mig vid tanken på att lilla Nåe ska bli ledsen och besviken eller känna sig bortglömd. Men, jag tror ändå det är viktigt att det blir skillnad och lite ”orättvist” ibland. Det går inte alltid att göra allt 100% rättvist och om man sliter håret av sig i försök till rättvisa kommer någon antagligen ändå känna att det blir orättvist. Ponera veckopeng om Molly fick 10kr och Leonore 5 kr. Så tycker Leonore att det var orättvist så vi höjer till 10 för henne också. Då kanske Molly konstaterar att ”när JAG var som Leonore fick jag bara 5 kr, det är orättvist att hon får lika mycket när jag är äldre och fick mindre förut!”. Nu kör vi inte på veckopeng på det sättet än så det här är bara ett exempel men ni kanske hajjar vad jag menar? På något sätt ser jag ändå att man som syskon får guidning i hur livet kommer vara sen, det kommer inte alltid vara rättvist. Det kommer finnas tillfällen andra får det man själv vill ha och det kommer kännas trist emellanåt. Men att man ändå kan glädjas för andra och tänka att ”det kommer vara min tur sen”. Just nu kommer Molly få en överraskning i rummet och det kommer nog svida lite för lillasyster. Både för att Molly får något nytt, för att det är överraskning och för att Molly ”lämnar” henne. Den känslan hon kommer få kommer vara hennes och inget att fäkta bort. Men jag tänker att Leonore kommer få erbjudandet att få fixa om lite i hennes egna rum och göra det till sitt. Inte en grundrenovering (rummet är fint som det är) men få välja någon ny möbel och lite lull lull för att sätta sin egna prägel. Leonore älskar kläder så hon kanske får lite yta med spegel och klädförvaring eller liknande. Det blir ju något annat men samtidigt får hon något som inte Molly fick - välja själv! Också lyx på ett annat sätt. Då kanske snarare Molly tycker det är orättvist att Leonore får välja egna prylar. Eller så är båda bara glada för varandras skull (önsketankar! 😂) Med Mollys rum vet jag också att några av er ifrågasatt det här i att jag valt och att hon inte får välja själv. Just här ville jag göra det till en överraskning och då blir det svårt att inkludera till egna val. Men jag har haft Molly i tanke i rummet och vad hon gillar, jag vill inte göra ett rum som är bara fint för mig utan ett funktionellt rum som kan växa med Molly och hennes intressen. Jag har lyssnat till vad hon vill ha (ex bra förvaring till Lego så det inte blir förstört) och utgått från det. Molly kommer säkert vilja ändra saker längre fram men jag har gjort en grund som funkar både för nu med lekfullt utan att bli för barnsligt och bra funktion. Jag är spänd både av förväntan och förskräckelse av avslöjandet av överraskningens rum. Hur kommer Molly och Leonores reaktioner vara? Kommer det bli svårt för min minsting eller kommer hon ta det bättre än förväntat? Kommer vi nå fram i att det ibland kan kännas orättvist för stunden men att det sen blir orättvist åt andra hållet? En viktig punkt för mig i det att ge mina barn syskon har varit att dom ska ha någon att dela livet med, dela uppväxt och upplevelse. Men också lära sig att dela med sig och att se andras glädje som egen glädje. Jag var ensambarn när jag växte upp, mina kära syskon kom först i tonåren, och även om jag älskar som hur mycket som helst så hade jag liksom aldrig någon att dela saker med och dela med mig av till. Något jag saknade och som säkert har format mycket av den jag är idag. Jag behövde aldrig känna mig åsidosatt som liten utan hade alltid 100% uppmärksamhet och fokus på mig. Inte fy skam såklart men nåt i mig tror ändå det är bra att få öva på såna jobbiga känslor tidigt i livet. Och att lära sig att man kan vara glad för andra OCH känna jobbiga känslor samtidigt. Att det kan vara okej att tänka ”varför XX det som jag ville ha!” och samtidigt vara en bra kompis och säga ”vad kul för dig!”. Precis som man i vuxen ålder kan vara avis men ändå känna glädje för andra och i såna situationer kunna säga rakt ut ”wow vad jag är avis på att du får göra XX/har lyckats med XX men du är väl förtjänt av det, grattis!” och inte vara den sura missunnsamma personen som muttrar om att det borde minsann varit jag.... Kanske drar jag stora tankeväxlar på det här med känslor vid ett överraskningsrum men barnuppfostran är ändå himla svårt och spännande. Man vill ju bara göra det bästa för sina barn och se till att det även är bra i längden... hur resonerar ni kring syskon och orättvisor och att lära sig glädjas för andra?
