Har ni sett Therése Lindgrens dokumentär ”Slippa bli mamma” som finns på SVT Play? Jag läste lite i kommentarsfältet inne på BB för det kändes direkt som att frågan barn vs inga barn är en het potatis och det bekräftades absolut i dom två lägren att barn är det bästa som finns vs. barn är usch så hemskt. För mig är barnen är självklarhet i mitt liv. Jag har alltid haft en tanke om att jag vill ha egna barn och jag känner mig välsignad med dom två jag har. Jag drar en lättnadens suck över att småbarnstiden med blöjor, välling och sömnlöshet är förbi oss samtidigt som jag ser att varje tid med barnen har sin charm. Jag trivs i vardagen med att följa deras utveckling i att växa upp. För mig finns det inte på kartan att ångra min mammaroll eller önska ett liv utan barn. Mitt liv hade gott om mening innan barnen men efter barnen är det som att meningen riktades om och dom känns självklara som min mittpunkt i livet. Men, jag förstår inte varför man skulle ha synpunkter på dom som inte vill skaffa barn? Varför man skulle truga på någon att ”åh men du kommer ändra dig sen” eller ”man ångrar aldrig ett barn så se till att skaffa ett så du inte blir ensam när du är gammal!”. Jag tycker att alla dom som känner att barn inte är för dom gör HELT rätt i att INTE skaffa barn. För barn är ju inte något man bara skaffar och sen kan lägga undan när man tröttnar. Det är för livet. Och även när småbarnsåren är över och man får tillbaka ”sitt egna liv” så är man fortfarande förälder. Förälder är man tills man dör. Om man inte känner i sig själv att det är något man vill vara, att man inte har en längtan efter barn att ta hand om så tycker jag verkligen inte man ska puscha sig till det. I den bästa av världar skulle alla barn känna sig älskade och önskade, ha närvarande och engagerade föräldrar, vara trygga och lugna i vetskapen om att dom är det bästa föräldrarna vet. Men så ser det ju verkligen inte alltid ut. Om man skulle vakna upp när möjligheten att bli gravid är passerad och man känner att fasen jag kanske hade velat ha ett barn i mitt liv ändå kanske man kan hitta den kontakten på andra sätt? Via syskonbarn, som kontaktfamilj eller familjehem? För egna barn är ju inte heller en garanti att man slipper ensamhet på ålderns höst. Barnen kanske inte alls vill vara med en. Speciellt inte om man skaffat dom fast man inte ville och det har märkts av under uppväxten. Då kanske man sitter där lika ensam men dessutom bitter över att man ”gav upp” delar av livet på något man inte riktigt ville ha och ändå inte får skörda fördelarna med det i slutändan. Nej jag känner att debatten barn vs inga barn ofta känns så svartvit. Där ena lägret säger att barn är meningen med livet punkt och alla som inte har fattat det kommer ändra sig en vacker dag och förstå det sen. Och andra lägret som säger typ blä usch hatar små ungar som skriker och kladdar! Jag tänker att fokuset i båda tänken ligger så mycket i det kortsiktiga tänket om barn = småbarn med omvårdnad. När man i själva verket ska vara förälder resten av livet. Även om barnen frigör sig och flyttar hemifrån kommer man engagera sig i dom. Oroa sig, ständigt ha delar av sitt hjärta på vift. Vara ledsen när dom är ledsna. Min mamma är idag lika mycket mamma för Paula 31 år som hon var för Paula 7 år i att vara ett stöd för mig, vara den jag ringer, vara den jag alltid kan söka tröst hos. Som alltid ställer upp. Hon slutade ju inte vara mamma bara för att jag fyllde 18 och jag kommer inte sluta vara mamma när mina barn blir vuxna. Jag kommer alltid vara där för mina ungar och det är ju ett åtagande man inte ska se allt för lätt på. Barn är en underbar välsignelse, men inte för alla. Och det borde verkligen inte vara en skam eller något att ifrågasätta om man säger att man inte vill ha barn. Det är ett beslut bara du själv kan göra. Klart du ska skaffa barn - om det är något du känner starkt för. Och klart du ska låta bli, om känslan inte alls finns där!
