Min skärmtid har minskat drastiskt under den här veckan men lite har jag lyckats scrolla och hänga med i snackisarna på sociala medier. Jag fick se det här inlägget hos Bloggbevakning att Ben Mitkus skulle överraska sin gravida flickvän med en resa i födelsedagspresent och att det blev en tråkig start på resan då han tog fel pass och dom inte kom med planet. Jag kände bara att det här hade absolut kunnat hända mig, att inte komma med ett plan för att Hugo schabblat med passet 😂 Eller typ vara på fel flygplats när det är dags för ombordstigning… Där och då i stunden, när ens partner schabblar till det är det inte konstigt att bli besviken, ledsen och arg. Men jag förstår faktiskt inte varför kommentarerna under Bloggbevaknings inlägg tycker att det här skulle vara någon form av mansgrisbeteende och att det är helt galet att flickvännen sagt att ”hon hade kunnat kolla att han fått med sig passet” osv. Jag sa själv när det hände oss att från och med nu går alla bokningar via mig. För mig handlar det inte om att Hugo är en mansgris utan att i en relation se varandras styrkor och svagheter och stötta upp där det behövs. Att man är ett team. Jag kan bli förbannad på Hugo när han glömmer saker eller blandar ihop något men jag vet ju också att han inte gör det för att vara taskig. Det gör det inte mindre frustrerande i stunden men jag ser hellre då att vi riskminimerar än att jag ska gå runt och vara irriterad massa i onödan. ”ja eller så kan han skärpa sig och lära sig!” Absolut men man kan ju välja vilka stunder som får bli såna som kanske inte gör lika mycket OM det blir fel. Jag tror säkert Ben mådde pyton av situationen även om han skämtar i videosarna som laddats upp. Att försöka ha humor och hålla humöret uppe i jobbiga situationer är ju inte direkt ovanligt eller dåligt. Han försökte göra något fint för sin flickvän och boka en överraskning. Han klantade sig och fick lösa det med att köpa nya biljetter. Han verkade fokusera på att göra sin (gravida) flickvän glad under reseeländet. Han löste upp det och då tycker jag det är orättvist att måla upp honom som ett svin. Det kan ju verka ofattbart klantigt att ta fel pass men i slutändan kan vi alla klanta oss på olika sätt, i dom stunder jag klantar mig vill jag själv att den jag lever med ser det för vad det är (ett misstag) och inte som något slags bevis för att man skiter i allt och är en jävla typ. Vad tycker ni, hur mycket överseende ska man ha med ens partners sämre sidor och hur mycket ska man ”tvinga fram” en förändring?
