Jag har en självbild av att jag är självständig. Att jag klarar mig och är kapabel till att ”ta hand om mig själv” och kan lösa det mesta. Det är en bild av mig själv som är viktig, och som präglar mig i många av mina levnadsval. Jag minns första gången jag åkte själv till matbutiken för att storhandla efter att Leonore hade fötts. Jag konkade in barnen i affären och gjorde min grej. Det var SVETTIGT men jag klarade det och väl hemma igen gjorde jag en mental high five med mig själv. Pulkan fixade en av många svettiga situationer som tvåbarnsmamma på egen hand🙌🏼 Jag minns första året som tvåbarnsmamma som så oerhört viktigt. Det var så viktigt för mig att fortsätta och vara mamma till just två. Jag ville inte stanna upp och bli allt för beroende av en till förälder när jag plötsligt hade två barn. Jag älskar Hugo men min relationen till barnen grundar sig i så oerhört mycket tid. Vi tre hittade på en massa roligt och jag har gungat dom krampaktigt i både sol och regn under föräldraledighet och mycket ledig tid. Men jag har insett att i min bild av att jag är självständig/kan själv finns det gråzoner🤣 Gråzoner som får mig att ifrågasätta om jag verkligen är så pass självständig som jag tror. Exempel: -Fläckmästaren Här om veckan spillde Molly lingonsylt på Leonores nya, vita dräkt. Vi som känner Leonore frös till is- Hon ÄLSKAR sina kläder och väljer varje dag sin outfit med en enorm omsorg. Det slog inte fel i lingonsylts situationen. Världen rasade samman och hon blev jätteledsen. Paula: Älskling det är ingen fara jag ringer lilla mormor, du vet ju att hon är mästare på fläckar. Jag ringde min mamma i panik och förklarade situationen. Fem minuter senare kom hon hem till oss, tog med sig dräkten hem och dagen efter kom dräkten hem som ny igen. Och detta är INTE en engångsföreteelse. Så fort jag själv får fläckar på något i ett skört material samlar jag det till mamma som hjälper mig🙈 -Teknik Nope. Jag är inte heller bra på teknik. Här om morgonen gormade Molly om att det inte hände något på TV:en när hon försökte sätta på ”Sommarlov”. Jag stod i köket och fixade frukost och Hugo hade redan hunnit åka hemifrån. Jag gjorde mitt bästa genom att starta om, kolla om det var något glapp i kablarna, ändra kanal osv. ”Jag är ledsen Molly jag kan inte hjälpa dig. Vi får be pappa kika på det här i eftermiddag”. -Barnlås Som också är ”Paulalås”. Vi har alltså bott i vårt nuvarande hus i över tre år och ändå ringer jag till Hugo och säger ”Det är något fel på ugnen vi måste köpa en ny” för en vecka sen. Varpå han frågar ”Du har inte testat att trycka bort barnlåset på ugnen då?”. Paula: .... -Ohändig Jag är totalt oförmögen till att själv sätta upp hyllor osv. Dessvärre är Hugo också ohändig så vi ber alltid närstående om hjälp när något ska sättas på plats. Personligen tycker jag att det är en psykisk prövning att bara skruva ihop IKEA-möbler! Summan av kardemumman: Det är inte mig du ringer om du vill ha hjälp med att tvätta bort fläckar, om din TV strular, jag kommer bekräfta att din ugn är sönder när det endast handlar om ett barnlås och jag kommer ALDRIG kunna hjälpa dig med att borra fast en hylla i väggen. Jag är inte heller den du ska fråga om jag kan kan hålla koll på dina blommor medan du är bortrest. Jag har svarta fingrar och mina växter lever inte länge. Liiiite skadar dessa oförmågor min självbild. Men tröstar mig med ”man kan inte vara bra på ALLT”🙈 //Har du några roliga punkter där du är totalt sämst?
