Har ni sett programmet "Under kniven" som handlar om skönhetsoperationer? Efter programmet har jag läst massor av instagraminlägg i debatten och jag fastnade för ett inlägg som faktiskt fick mig att se till mig själv och hur jag själv tänker. Inlägget kommer från Lady Dahmer och ni hittar det här: https://www.instagram.com/p/CYtA4XDqnk1/ Jag har själv varit på vippen att göra en bröstförstoring. Jag har aldrig varit storbystad men efter två graviditeter, två amningar och två viktresor upp och ner är tuttarna helt klart annorlunda än dom var innan barnen. Jag har fått mycket skit för mina "fula tuttar", både innan och efter mina funderingar kring operation, av anonyma kommenterare som säkert spädde på min vilja att fixa dom. Jag var på en konsultation för implantat och jag funderade både länge och noga på min beslut. Som ni alla vet (och ser) är mina tuttar fortfarande a naturell och i dagsläget känns en operation långt borta. Jag jobbar med mindset för att inte störa mig på en kroppsdel som fyller sin funktion. Men det jag reagerade på med Lady Dahmers text är att jag har tänk precis så som hon skriver. Att jag inte vill plastikoperera mig för att förändra något utan för att "få tillbaka" kroppen innan barnen. Som något slags rättfärdigande att jag bara ska fixa det som barnen förstörde. Jag är inte ensam om det här tankesättet men det är först nu jag inser hur dumt det är? Molly kom till mig när jag var 21 år gammal. Jag var otränad, rökte, festade järnet och åt verkligen inte varierat och näringsrikt. Men jag hade en riktig pangkropp trots att jag inte direkt levde hälsosamt. För jag var ju superung! Idag är jag 30 år gammal. Det är inte gammalt men det är ändå 9 år som gått, oavsett om barnen kommit eller inte. Min kropp skulle ha förändrats även utan barnen. För kroppen förändras ju hela tiden! Det är klart kroppen inte ser likadan ut efter nästan ett helt decennium. Min kropp innan barnen var inte min "riktiga" kropp, min riktiga kropp har jag med mig hela tiden och den förändras med mig. Den möter motgångar och medgångar, den är trött och den är pigg, den behöver vila ibland och vill spörta ibland, den orkar ta mig genom alla dagar bara genom att finnas där. Barnen har inte förstört min kropp från hur den "egentligen" ska se ut, kroppen anpassade sig efter barnen och har utvecklats med och efter dom. Det är ju faktiskt otroligt egentligen. Mina tuttar hade inte sett ut idag som dom gjorde 2012 oavsett om jag hade fått barn eller inte, tyngdlag och kollagen och allt sånt hade haft ett finger med i spelet även utan amning (även om det såklart påverkar brösten med graviditeter). Vem ser egentligen ut i kroppen som man gjorde för nästan 10 år sen utan operationer, fillers eller annat? Jag förstår fortfarande dom som genom operationer, för det är svårt att stå emot ett erbjudande om att fixa det man stör sig på så enkelt om man har råd och möjlighet. Och jag dömer verkligen inte dom som resonerat på det här viset (som jag ju själv gjort). Men jag kan nu faktiskt tycka det känns lite sorgligt med just det här tänket om att återställa en kropp till något som var innan typ det största som hänt en i tanke om att det var på riktigt och det man har nu är... förstört? När man är 75 år, borde man operera sig för att se ut som man är 21 då också, för att det var ens riktiga kropp? Nä, det känns ju galet eller hur? Jag är inte emot ingrepp, och jag dömer inte dom som gör dom, men jag känner att vi nog faktiskt kan se det för vad det är och inte försvara det för sig själv med att man vill vrida klockan till en tidpunkt som skulle vara ens optimala och stanna den just där. Du har den kroppen du har just nu, den kropp du känner om du drar med fingrarna över den är din riktiga. Du kanske inte är helt nöjd med den, kanske minns hur den var förut eller drömmer om hur den skulle kunna vara. Vissa saker kan du ändra, vissa kommer bestå - men oavsett vad så är det en riktig kropp du känner och som du har. Eller vad säger ni?
