Höst är nystart, det är sen gammalt. Tillhör ni också dom som nästan ser september som mer nyår än det faktiska nyåret? Jag är alltid mer inspirerad till förändring och ”nya tag” såhär på höstkvisten än vad jag är i början på januari. Då vill jag visserligen ha det fräscht och vårigt hemma och nystart på det sättet men det själsliga tycker jag känns mer redo för nystart när hösten kommer. Är det kanske en rest från skoltiden? Det var på hösten man bytte klass och blev en hel årskurs äldre. Man hade haft det lååååånga sommarlovet som gjorde en till en nästan helt ny människa för det var ju en evighet. Och så var man helt pirrig där i augusti på att köpa ett nytt pennskrin, en kalender, bokpapper att ha runt böckerna… och att planera den viktiga ”första dagen-outfiten”. Det måste vara alla år av skolstartspirr som gör att hösten känns pirrig och som ett blankt blad trots att man är snart 30 år gammal, inte ska börja i en ny klass och livet rullar på ”som vanligt”. Eller vad tror ni? Den här hösten vill jag att mitt prio ska vara att må bra. Jag har pratat om det i flera inlägg tidigare men att våren var tuff för mig och sommaren blev en stor lättnad och ett rum för välmående. Det vill jag ta med mig in i hösten. Och en del i det tänker jag är att välja good vibes, att inte halka på missunnsamheten och att inte låta missunnsamheten komma åt mig. Jag lyssnade på min tidigare bloggkollega Sheilas podd som hon har med Isabella Löwengrip och där var temat för dagen just missunnsamhet. Något som jag rätt ofta stöter på, tyvärr. Nästan bara från andra kvinnor, tyvärr. I bloggen och i kommentarsfält pikas till fritt och jag möts ofta av budskapet att jag inte ”förtjänar” det leverne jag har. Oavsett om det är att få släppa en bok tillsammans med en vän, åka på resor, göra roliga aktiviteter med familjen eller jobbuppdrag. Missunnsamheten kan verkligen drypa in emellanåt i olika former. När jag bemöter något påstående om mig får jag ofta höra att jag inte kan ta kritik. ”Man får inte säga något om dig, du kan inte ta kritik!” säger vissa och jag tycker inte det stämmer. Jag kan lyssna in och jag kan ta kritik. Men jag behöver inte ta in kritik från vem som helst, jag behöver inte låta allt negativt gå in i mig. Jag har inga problem med att nära och kära till mig, som jag vet vill mitt bästa ger mig kritik i situationer. Jag vet att dom vill mig väl och jag behöver inte alls känna att alla klappar mig medhårs - det är värdefullt och bra att få nya insikter i saker och ting. Det är mycket jag tänkt om kring efter att någon öppnat mina ögon för det. Det tar jag med mig in i hösten - att välja att lyssna till kritiken från dom som vill mig väl, snarare än dom som inget annat vill än att jag ska misslyckas. Men hörni, vad tycker ni - måste man kunna ta kritik från alla, hela tiden? Det ska vara en sån himla förolämpning att säga att någon inte kan ta kritik. Finns det inte något lite förljuget i att alla ”ska” vara bra på att ta ”konstruktiv kritik” (som att säga att någon är ful, inte kan stava, inte kan tänka eller vad som helst annat superkonstruktivt) och bara bli glada och tacksamma. Handen på hjärtat, tycker inte dom allra flesta av oss att det är jobbigt med kritik? Får det inte dom flesta av oss att känna oss som små barn som gjort fel och får skäll? Lite på något sätt? Även om det är viktigt att kunna ta till sig feedback och kunna ta in nya sätt att se på saker och ting såklart. Men kritiken kan behöva sjunka in och inte avkrävas aggressiva svar på en gång - då skulle det nog vara lättare att ta sig an kritiken och inte bara slå den ifrån sig. Eller vad säger ni om kritikens vara och icke vara? I höst tänker jag i alla fall välja good vibes och skydda mig lite från ovälkommen kritik från alla håll. Med det sagt ska jag inte ha skygglappar på men precis som man som nybliven mamma kanske väljer ett fåtal man rådgör med gällande bebisar (för det finns ju tusentals olika sätt att göra med bebisar) tänker jag göra likadant med kritik. Ha ett antal personer jag litar på som får hjälpa mig i moraliska dilemman. Jag tror det är ett mer hållbart sätt att leva på än att ha öppet för alla olika tolkningar.
