Leonore har klagat på ont i en tand i helgen. Jag har kikat och inte sett något märkvärdigt i munnen men som mamma ringer jag givetvis folktandvården för att dela min dotters obehagskänsla. Givetvis tänker jag att det kan röra sig om karies och att hon eventuellt har hål i tanden. I telefon berättar jag statusen och hen i andra änden menar på att det är en sex årstand som växer och att det inte är någon fara. Paula: Okej! Tack för den lugnande infon. Men OM det inte blir bättre kanske vi kan återkomma och boka in en tid för att utesluta ett eventuellt hål i tanden? Hen på andra linjen skrattar och säger: Jag har arbetat med detta i över 30 år och det handlar inte om hål i tanden utan sex pratandet som växer upp. Ni behöver inte återkomma och boka en tid för det. Jag respekterar yrkeskompetens och att andra har bättre kunskap än mig men jag kan samtidigt inte bortse från att känna av ett vårdlidande. Hen må ha 30 års yrkeserfarenhet men jag har inte varit en mamma i 30 år. Jag är mamma här och nu och hör på en daglig basis mina barn. Talar dom om något för mig så fångar jag upp det. Det handlar säkerligen om det tandläkaren sa, att tänder växer och skapar ett obehag och svullnad i munnen men jag tycker ändå att sättet hen sa det på var fel. Hens skratt fick mig att känna mig illa till mods och jag tycker den översittande mentaliteten är problematisk. Att man i anseende människa till människa använder yrkeserfarenhet som ett övertag. Och återigen, jag respekterar den och hen har förmodligen rätt. Hen lugnande min oro för Leonores munhälsa och med infon som jag fick kommer jag förhoppningsvis kunna lugna Leonore också. Hen må ha 30 års yrkeserfarenhet men har ingen erfarenhet av Leonore. Det har jag och om det inte blir bättre kommer jag att boka tandläkare någon annanstans. -Har ni också varit med om att känna er små i ett möte där den andre utövar ett övertag i yrkeserfarenhet? Munhälsan är viktig!
