Den ensamstående helgen gjorde att jag funderade mycket på det här med föräldraskap i dagens samhälle och hur tacksam jag är över att vi har det nätverk vi har med möjlighet till avlastning. Jag fick en kommentar på morgonens inlägg från Mickan vars man reser i jobbet så hon är ensam med 2 barn vissa veckor & inte har någon direkt avlastning. Sånt går ju såklart, men jag känner verkligen en stor ELOGE till alla som klarar av det utan att ha en backup att ringa till. Vi har flera trygga vuxna famnar som gärna rår om våra barn och det ger ett lugn som jag inte hade velat vara utan för allt i världen. Visst är det väl ganska konstigt hur vi lever nuförtiden, egentligen? Att alla liksom har sitt och sköter sig själva och ofta kämpar på med samma sak men liksom åtskilt. Alla familjer som kämpar på med det eviga vardagspusslet parallellt med varandra. Det känns också som att det ligger lite prestige i att klara sig själv, att inte be andra om hjälp. Om man inte har turen att ha far/morföräldrar nära till hands som gärna tar barnen "ska" man klara sig själv. Man "ska" inte ta hjälp av barnvaktsförmedlingar eller belasta vänner utan försöka sno ihop vardagen bäst man kan. Med konsekvensen att känna sig slutkörd och ensam i slutet av dagen och veckan. Jag tror alla mammor som läser den här bloggen känner igen sig i att vissa dagar känna sig nära bristningsgränsen, dagar där allt skiter sig och barnen är missnöjda och man stressar till ett jobbmöte och glömde gympapåsen och så är ett barn snorigt och då får man vobba och så funkade inte internet på det. Ja ni vet, såna dagar där hela altet bara brakar ner över skallen. Tror ni vi skulle minimera såna dagar om man levde mer "som vi gjorde förr"? Att vi bodde i generationsboenden med släktingar ett handtag bort. Eller att man bodde som i små samhällen där alla hjälptes åt. Skulle man vara lyckligare om man levde så att familjen inte nödvändigtvis var en liten isolerad ö på 2 vuxna och x barn? Jag är inte den som brukar säga att det var bättre förr men när det kommer till livet som förälder och att uppfostra barn så är det kanske så att vi lever fel idag? Jag inser också, under dom här små glimtarna av livet som ensamstående, hur tacksam jag är över att leva i tvåsamhet. Det är inte friktionsfritt och vissa dagar vill jag lägga ut Hugo som bortskänkes på en blocketannons men jag är tacksam över att vi är ett team. Att vi gör det här vardagspusslet tillsammans. Över att vi kan tag teama och bolla med varandra och växeldra. You go I go. Och att vi på sidan om detta har ett nätverk som hjälper och stöttar upp. För vår del tänker jag verkligen att vi säkrat upp och att "it takes a village" när det kommer till familjelivet. Och för dig som inte bara "leker" ensamstående då... Det känns säkert som en suck att läsa om någons upplevelser på det här sättet om man sliter dag ut och dag in. Jag hoppas innerligt att du har någon form av stöd, på något vis. Att du har möjligheten till avlastning och att du faktiskt tar möjligheten till hjälp om den erbjuds dig. Att du inte per automatik säger "nej då det går bra" när någon sträcker ut en hand utan snarare passar på att ta den även om det känns lugnt för tillfället. Ensam ÄR stark men även starka behöver få ta det lugnt eller bli stöttade - det är alla värda ❤️
