Det har varit många kommentarer angående expressens artikel om influencers som tjänar pengar på sina barn och en influencers ex och medförälder som själv skrev ett inlägg på Instagram om hans syn på saken. Jag har sett att flera velat att vi ”andra” profiler med barn ska uttala oss och jag tänkte ge min syn på saken. Jag vill självklart inte fokusera på andra influencers och deras relationer/barn utan hur just jag ser på det hela med mina barn och min roll. Jag tycker självklart man som förälder bär på det stora ansvaret för barnens trygghet under uppväxten. Både emotionell trygghet och att ha en stabil vardag. Som förälder är man ansvarig för att ta beslut som ska vara just med barnets bästa i åtanke. Det är inte alltid helt lätt att veta och jag tror nog alla föräldrar tagit beslut som i slutändan inte känts helt rätt (behöver inte vara stora saker utan typ att inte ha hänsyn till ett litet barns sovrutin under semestern och sen fått deala med övertrött och hysteriskt barn eller att låta dom gå loss i godisskålen ”för en gångs skull” och sen deala med barn som har ont i magen och inte alls tyckte det var så kul med godisbuffe i slutändan). Jag är medveten om att mitt jobb är ett jobb som både ger barnen mycket fördelar och ”lyx” men också kan ha en negativ inverkan på dom. Barnen får uppleva massor av roliga saker, har en mamma med väldigt fria och flexibla arbetstider, får tillgång till en hel del materiella saker från samarbeten och dom har en ekonomisk trygghet. Samtidigt så finns det ju risker med att exponera barnen och det aldrig får gå ut över deras mående. Jag personligen känner inte att mina kanaler och kommunikation har barnen i fokus utan att det är centrerat kring mig, Paula. Barnen är en stor del av mitt liv och det gör att dom också är med men att dom är ”bakgrundsfigurer” snarare än fokuspunkter. Jag har aldrig fått höra eller fått känslan att någon följer mig specifikt för att dom intresserar sig för Molly/Leonore utan snarare att det är mixen av mina tankar och funderingar, träning, mat och recept och vardagsbetraktelser. I början av min bloggkarriär kom mycket av intresset för mig för att man var nyfiken på Hugo (och hans tidigare liv). Sen min upplevelse av att oplanerat bli en ung mamma (på den tiden räknades jag till unga mammor ok! 🤣) och dom funderingar jag tror alla känner igen sig i när man blir förälder första gången. Jag känner att jag har tydliga gränser till det privata och kan låna sammanhang som alla föräldrar känner igen sig i för att t.ex. skriva texter för att engagera samt skapa igenkänning. För min egen del känner jag att jag har tydliga on/off knappar när jag checkar in på jobbet och när jag avslutar arbetsdagen. Självklart vill jag att mina kanaler ska vara personliga och jag visar upp mycket men jag skiljer på personligt och privat och känner själv att jag lägger undan mobilen och inte uppdaterar stories när jag har ”gått hem” för dagen. Jag förstår att för dom som är privatpersoner och inte lägger upp bilder på barnen på IG överhuvudtaget så känns det ändå som att barnen exponeras onödigt mycket. Och jag kan också tänka mig att jag har en något ”störd” bild av vad som är mycket exponering och inte men för mig tror jag också det handlar mycket om att jag själv upplever mig vara en väldigt privat person privat. Jag är ingen kändis som blir stannad på gatan eller har fan-konton utan jag är ute med ungarna i parken, åker och storhandlar, står och fryser vid sidan av fotbollsplanen och åker till återvinningen med barnen för att fördriva tid en långsam helg. Jag upplever inte något ståhej kring mig när jag ute och jag har aldrig upplevt något ståhej kring barnen ute. Dom blir inte närmade av främlingar, har inte folk som hälsar som dom inte vet vilka det är (mer än som för andras barn att det här är pappas kollega som jobbar på Clean eller när vi har folk som jobbar med oss som fotograf eller liknande. Men dom blir snabbt en naturlig del i vardagen också för barnen - därför gillar jag ex att jobba med Mikaela som nästan alltid plåtar, det är inte massor av folk som kommer oh går utan kända ansikten), det har aldrig varit något i samband med deras skola/förskola att folk har funnits där och vetat om vilka dom är. Sen är jag medveten om att det säkert är så att dom blir igenkända emellanåt när vi är ute på stan eller om dom kanske är i parken med någon annan anhörig - men vi har aldrig upplevt att någon utomstående varit gränslös och närmar sig barnen. Om jag skulle vara med om sådant som att folk skulle vilja ta i barnen eller skriker efter dom på väg till skolan skulle det inte kännas okej och självklart leda till att barnen skulle avlägsnas mer från sociala medier. Jag tror det mycket har att göra med att jag främst verkar via skrift. Jag kan ”gömma mig bakom texten” och med ord och lite bilder visa upp saker som känns personliga utan att jag visar upp för mycket av verkligheten. Det tror jag är svårare att göra på YT och det är en av anledningar till att det inte kändes rätt för mig att börja med det förut. Jag gjorde några försök men kände att formatet inte var min grej. Både för att jag inte var bekväm med att ha en kamera och dokumentera mig själv på det sättet men också för att det gjorde det svårare att vara privat. Jag delade med mig mer av barnen och deras utveckling när dom var mindre - då kan jag ha delat med mig av sånt jag aldrig skulle dela idag. Även Hugo har lagt upp sånt som jag inte tyckt varit okej men då har vi pratat om det och tagit nya beslut. Men så kändes dom också mer som ”alla andra bebisar”. Nu är dom två barn med egna personligheter och är liksom sina egna på ett annat sätt. Molly fejdar ut mer och mer av naturliga skäl med sin skolgång, fritidsintressen och kompisar. Leonore närmar sig det också med att inte alltid vara mig i hasorna utan att vara en egen person med egna planer för dagen. Sen det ekonomiska... jag har gjort mycket samarbeten där barnen varit med och det har varit fokus på ”barnsaker”. Jag har sett ett stort värde i att kunna samarbeta med företag jag gillar och att barnen samtidigt blivit försedda med sånt dom behöver som nya vinterplagg. När barnen är med i kampanjer får dom inte hela summan eller specifik betalning utan vi har ett väldigt generöst månadssparande till dom oavsett om dom är med i kampanj den månaden eller inte. Jag känner mig trygg i att barnen kommer gå ut i vuxenlivet med en helt annan ekonomisk trygghet än vad varken jag eller Hugo haft. Pengarna från samarbeten går till hus och hem, upplevelser vi gör tillsammans. Till vårt gemensamma liv. Majoriteten av mina samarbeten jag gör är barnen inte med i och i dom som dom är med i är jag är noga med samarbetspartners att jag inte lovar något specifik kring barnens medverkan. Om barnen inte vill vara med på bild den dagen kommer dom inte bli tvingade. Barnen får inga manus eller direktiv om hur som ska stå eller gå utan det måste få vara naturlig miljö för dom och att en kamera bara fångar det som sker. Självklart menar jag inte att barnen får bestämma och att dom är mogna nog att besluta om sin medverkan - det är jag som förälder som först godkänt sammanhanget och tagit det beslutet. Men sen om barnen inte håller med mig i det så är den delen av beslutet deras. Jag tycker inte det här är en lätt fråga och inte något som bara kan bockas av med ”så gjorde vi då så då fortsätter vi” utan det kräver en ständig avvägning. Det kräver också att jag och Hugo som medföräldrar ser saken på samma sätt och är överens. Jag upplever att i mina kanaler och mitt liv syns barnen mindre och mindre även om jag vet att vissa av er tänker att ni vet allt och ser allt. Jag försöker använda det allmänna i föräldraskapet och göra så det känns personligt. Jag älskar jobbet jag har och det möjligheter det ger mig men för mig kommer jobbet alltid vara sekundärt och något jag kan bortprioritera om det inte lirar med barnen. I första hand är jag flickornas mamma och deras bästa går alltid först för mig.
