Igår hände en liten incident. Farfar cyklade/promenerade med tjejerna i parken där vi bor. Molly är som blixten och cyklade lite i förväg. Det krockade. Molly cyklade samma väg som vi alltid tar, medan farfar gick en annan. Paniken i farfars ögon när han kom hem och frågade ”Har Molly kommit hem?”. Det fanns ingen Molly hemma. Hugo SPRANG ned i parken, samtidigt som jag fick det här skickat på Instagram: Malin är en ängel Hon stannade när hon såg ett ensamt barn ledsen. Jag hann inom loppet av några minuter bli livrädd, panikslagen, glad och rörd. Tacksam för att det gick bra, rörd över att Malin hjälpte och stolt över att Molly faktiskt vet vägen hem men hon väntade på farfar, lilla älsklingen. Tack Malin för att du hjälpte Molly. Tack för att du stannade upp och såg henne. Tack för att du hörde av dig till mig/oss. Och tack för att din närvaro lugnade min lilla tjej och också minskade chansen till att något läskigare kunde ha hänt. -Molly har kommit bort en gång tidigare, och det var på vattenlandet i Spanien. Det pratar hon än idag om. Och denna incident misstänker jag att det kommer att pratas om länge nu också. Det går fort när barn väl kommer bort, och farfar kände skuld men det är lätt hänt. Allt gick bra och inget att ha dåligt samvete över Har dina barn kommit bort någongång?
