Min positivitet är en stor del av min personlighet. Det har alltid varit en stor del av mig. Lätt till skratt, lättsam och optimistisk. "Det ordnar sig alltid". "Kämpa lite hårdare så löser det sig". Alltid försöka hitta svar- men jag har lärt mig att det inte alltid går. Min syn och mitt positiva tankesätt kan inte alltid ge svar och lösningar. Livet är hårt. Livet är orättvist. Jag ifrågasätter meningen. Man blir överkörd, man orienterar sig genom en livskamp genom hela livet. I perioder är det enkelt, i perioder är det tufft. Jag har lärt mig att se saker och ting mer realistiskt och jag har blivit ödmjuk till att det kanske inte ordnar sig varje gång trots att man kämpar lite hårdare. I mitt sätt att lyssna har jag alltid försökt peppa och omvandla problem. Aldrig kunnat acceptera tyngden i ett dilemma/problem. Jag har förstått i efterhand att jag har varit världens sämsta lyssnare och lyssnar idag på ett annat sätt. Jag lyssnar lyhört men tyst. Ser till att berättaren istället får föra sin story ist för att jag ska komma med lösningar på precis allt. Det är spännande att ifrågasätta sig själv men framför allt utvecklande. Tänk att man kan bilda sig så många olika typer av uppfattningar om en själv flera gånger om. Jag vill bli mer öppen för vem jag är och vad jag tycker och tänker. Det är kul att ifrågasätta sig själv. -Har du ändrat uppfattning om saker och ting genom livet? Har du insett att positivitet inte alltid är så positivt?
