Av en slump hade jag på P1 (hur gammal är man om man har på P1?!) i bilen i söndags när Söndagsintervjun kom på och det var Yoga Girl eller Rachel Bråthén som var intervjuperson - du hittar avsnittet här om du vill lyssna. Jag hörde början och fastnade faktiskt i att lyssna så jag lyssnade färdig sen via mobilen. Jag hade missat att Yoga Girl hade slutat vara vegan och att hon fått ta emot massa skit från andra veganer för sitt beslut. Lite uppfriskande att hon själv reflekterar bakåt över att hon var frälst i veganlivet och att hon såg det som enda rätta valet och att hon idag tar avstånd från den typen av budskap. Alltså att "nu har jag insett det här så nu måste alla förstå och göra samma!". Att var och en får göra som den vill istället. Det tyckte jag var uppfriskande. För det blir ju lätt så att när man själv blir frälst i något så tycker man att alla borde bli lika frälsta. På tal om just veganism så såg jag att min tidigare bloggkollega (och säljare på LOPPI faktiskt) Sheila Arnell var med i ett stort reportage i SVD om att hon börjat äta kött igen. Sheila är också en yogi som varit vegetarian och sen vegan och lever väldigt yogiskt på många sätt. Hon verkar också få en del skit från vegansamhället nu efter intervjun... Jag tycker det är dumt när det blir till just SKIT i kritiken. Alltså att man bara har en enda ingång och är så övertygad om att man har rätt att man liksom tappar all vilja att förstå den andra. Hur konstruktivt blir det att säga typ "Du är en mördare som vill plåga djur" istället för att resonera typ "när du säger att din kropp signalerade att den ville ha kött, testade du annat först? Behövde du mer järn, ökade du på andra källor till järn innan du tog steget tillbaka till kött?". Det ena blir att lägga över värderingar som mottagaren nog inte känner stämmer och det gör en sällan benägen att ändra sig eller hålla med utan då blir man ju defensiv istället. I alla fall... strongt av Sheila att våga gå ut trots att hon har en profil som "ska" vara vegan tycker jag! Det jag dock reagerade mer på var det här med vilda graviditeter. "Freebirth”, eller ”vild graviditet” på svenska, är en rörelse som förespråkar att graviditet och förlossning ska ske utan kontakt med vården." Först och främst - tack och lov att hennes bebis föddes välmående och att allt verkar ha gått bra med förlossningen ❤️. Det lät på henne som att hon fick en väldigt fin upplevelse och att alla mår bra. Men alltså... från mitt perspektiv har jag så svårt att förstå att man väljer bort all kontakt med vården. Jag kan förstå att man vill föda hemma och/eller att man vill ha så lite medicinska påtryckningar som möjligt när man föder. Även om jag personligen aldrig i livet skulle vilja föda hemma utan trivs mycket bra med att få komma till ett sjukhus med massor av personal som vet vad dom håller på med. Men där kan jag ändå förstå tanken om att vara i sin hemmiljö, ha det lugnt och känna sig trygg och så vidare. Men att inte vilja gå till barnmorskan, inte göra ultraljud, inte få graviditetsvecka fastställd och allt sånt - hur vågar man? Nån del av mig tänker också på alla kvinnor i fattiga länder där både barn och mödrar dör för att dom inte har tillgång till säker vård. Det känns så skevt att prata om att lita till sina instinkter så ska det gå bra att föda... Eller för den delen, kvinnor här i Sverige som har långt till sjukhus, hittade en text på gp där hon tar upp mammor uppe i Kiruna som måste åka 13 mil längst med en av Sveriges farligaste vägar. "Jag träffade en mamma som på den farliga vägen till sjukhuset födde sitt barn i en parkeringsficka under en snöstorm. Barnet hade navelsträngen virad flera varv runt halsen och skrek inte. Ambulansen kom till slut men där höll mamman på att förblöda. Barnet överlevde men traumat blev stort." Jag är fullt medveten om att det inte är en garanti att allt går bra för att man föder på sjukhus. Jag vet att många kvinnor vittnar om dåliga förlossningar och förlossningsskador som hade kunnat undvikas m.m. och det är saker att ta på allvar. Det finns absolut plats för svensk mödravård och förlossningsvård att bli bättre men jag vågar ändå tro att vi har bra vård jämfört med andra länder. Och till skillnad från typ USA där man får betala dyrt för varje vårdbesök (där kanske man känner sig tvungen att välja freebirth pga har inte råd med kontrollerna) är det ju "gratis" att gå till MVC och kolla upp sina värden, mäta magen, lyssna på hjärtljud, göra ett ultraljud. Jag personligen skulle inte våga riskera varken min eller bebisens hälsa under graviditet för att känna att jag "litar till min kropp". Kommer kroppen känna av havandeskapsförgiftning innan den skadar barnet? Kommer kroppen känna av tillväxthämningar? Kommer kroppen känna av att bebisen ligger åt fel håll och föds med fötterna föds? Kommer kroppen känna av om bebisen är för stor och man måste snittas? Kommer kroppen känna av när bebisens syretillförsel blir för dålig och det är dags för akutsnitt? Känner man verkligen att man vill gambla med det här? Jag kan förstå att man vill känna sig rotad och att kroppen "vet" hur barnet ska komma ut, att kvinnor har fött barn i alla tider - ja men i alla tider har det ju varit livsfarligt att föda barn också. Hur många kvinnor och barn har inte dött under graviditet och förlossning? Personligen är jag så tacksam över att ha fått föda mina två barn på sjukhus här i Stockholm. Att jag haft vårdpersonal och vårdutrustning runt omkring mig samtidigt som jag haft Hugo på sidan om och känt att jag gått in i min "urmoder" när jag vrålat fram läten jag inte visste att jag kunde frammana. Förlossningarnar har absolut fått mig att känna en närhet till min egna kropp och kraft på ett sätt jag inte kunnat föreställa mig innan men där har jag också känt en trygghet i att befinna mig i vårdens händer som kunnat fånga upp om det värsta skulle hända, om något skulle gå fel, att dom kunnat rädda mig om det behövs.
