Hur ska man fortsätta livet efter det som hände i Stockholm under fredagseftermiddagen? Hur ska man som bloggare fortsätta med att uppdatera om det alldagliga? Det är vackert att se ett enat Stockholm, och det var riktigt mäktigt att se att tusen tals människor samlades vid Sergels Torg igår. Samtidigt som folket enar sig och säger att kärleken kommer att övervinna så är det ett faktum att det dog människor på Drottninggatan i fredags. Det var de renaste hatet som mördade och skadade. Så hur mycket kärlek vi än har i oss så kan hatet överraska oss, och sätta skräck i oss. Mitt hjärta gick sönder när familjen bekräftade att deras elva åring var en av terrorns offer. En flicka som var påväg hem från skolan, och som hade bestämt träff med sin mamma. Jag läste en annan artikel med ögonvittnen. Framför sig såg dom en människa slitas mitt i tu. Rädsla och brustna hjärtan har mannen som valde att göra detta dåd lämnat efter sig och hur mycket vi än talar om kärleken så kommer hatet att finnas kvar inom vissa. När jag nåddes av nyheten om terrordådet så tänkte jag "nu är det någon som vi känner som har blivit drabbad". Drottninggatan är vi alla på och den här gången befann sig mina anhöriga/vänner i trygghet. Mina tankar går till dom omkomna, deras familjer, alla ögonvittnen och till alla som skadade sig. Hur blir det nu? Ska man våga gå på Drottninggatan? Kan man vara på offentliga platser? Hur blir det med att vistas i en galleria? Det känns så hemskt att vid terrorattacker världen över handlar det om slumpen. Slumpen om vart man råkar befinna sig. Fler länder har fått besök av terrorn i helgen och det gör bara ont. Det finns ingen kärlek i attentaten, bra en ren ondska. Jag känner mig rädd och ledsen. Ledsen för att jag har satt två vackra barn i livet på denna planet.
