Jag har en känslig fråga jag vill ta upp med er idag och det rör 2 känsliga områden: 1. Barn och socker 2. Mor- och farföräldrar Två ämnen som är känsliga var för sig och laddade som en kanon ihop. Egentligen är nog min frågeställning som jag vill ta hjälp av er av: - Hur sätter man gränser för barnen gentemot familjen? Jag och Hugo har turen att ha våra föräldrar i livet, nära oss i geografiskt avstånd och nära i tanke och känsla. En enorm skatt för oss är att våra föräldrar är så engagerade i våra barn och att relationen är ömsesidig. Visst frågar vi om barnvaktshjälp ibland men minst lika ofta är det dom som hör av sig och säger "vi saknar flickorna, kan dom få komma hit imorgon?". Och likaså flickorna säger att dom vill åka till lilla mormor, stora mormor, morfar eller till farmor och farfar. Molly var nyligen på äventyr med farmor - bara dom två och det var en stolt och glad Molly som kom hem och berättade om hur de haft det. Så tro inget annat än att jag v e r k l i g e n älskar och värdesätter våra föräldrar och deras delaktighet i våra barns liv. Men... hur sätter man gräns med barnbarn och socker? Dom vill gärna ge barnen något gott varje gång dom ses. Gärna glass och fika och gotte på olika sätt. Vi som föräldrar vill gärna hålla just godis och glass till lördagar och att fika kan vara någon gång ibland som "lite extra". Jag förstår att det ligger i rollen att vilja skämma bort sina barnbarn och ha det "lite busigt" från hur det är hemma och till viss del tycker jag det är okej. Om vi har avlastning från barnen får vi lita till barnvakterna och att de gör det som funkar för dom. Att det blir en liten guldkant på tillfället är okej men jag känner att det ofta blir mer än en liten guldkant. Jag tycker det är en svår balansgång att tillåta "extra" men samtidigt få far- och morföräldrar att respektera vår föräldraroll och inte göra övertramp mot den. Jag tror dom kände likadant när vi var små och deras föräldrar gjorde samma. Och det var dom som fick deala med barn som tjatade om att "hos xx får jag ju, varför får jag inte hemma?". Jag tänker mig att vi inte kan vara dom enda med det här problemet, för visst hör det till mor och farföräldrar att vara bjussiga med sockret? Hur har ni gjort - tagit fighten eller låtit det vara? Tar tacksamt emot era tips och tankar!
