Hello från semestern, vi lever lajf och jag har verkligen dragit ner på tempot. Uppdateringarna blir mer sporadiska men jag checkar inte ut helt, men var beredda på lite mañana mañana här inne. Jag läste ett inlägg om att min branschkollega Gabriella Joss gjort en bröstoperation och hur man pratar med barnen om att mamma har opererat sig. Fick flashbacks till några år tillbaka i tiden och mina egna funderingar kring att göra tuttarna. Jag gick ju faktiskt till och med på en konsultation för en förstoring! Jag kände mig väldigt splittrad inför det hela, länge kämpade jag emot trycket men alla kommentarer om brösten fick mig att verkligen överväga en operation. Här kan du läsa om hur mina tankar gick, hur konsultation gick och kommentarer jag fick om mina bröst under den tiden. Som ni vet landade jag till slut i att inte lägga mig under kniven och idag har jag inga planer på en operation. Jag valde att inte göra någon operation främst på grund av eventuella komplikationer och risken för hårda spända bröst men också för tanken på mina döttrar. Jag tycker inte det är fel att göra en skönhetsoperation men samtidigt så vet jag inte hur jag skulle förklara det för mina döttrar. I dagsläget vet jag att jag är en av dom finaste människorna dom vet, en mamma är ju alltid den vackraste personen för sina småttingar, och om mamma då inte är tillräckligt fin som hon är - vad sätter det för tankar i deras huvuden? Kan man förklara en operation på ett sätt som gör att dom inte får dumma tankar i huvudet? Jag tycker det är extremt svårt att ha en liksom fast övertygelse gällande det här ämnet. Å ena sidan tycker jag att alla ska ha rätten att göra vad dom vill med sin kropp och att det är klart man ska kunna fixa sånt man är missnöjd med om man vill och kan. Jag tycker ingen ska skammas för att den gör en skönhetsoperation. Men å andra sidan så känns det i grunden fel att man ska "behöva" göra operationer för att känna sig bekväm i en kropp som inte behöver opereras liksom? Det känns lite som ett systemfel där något gör att vi känner att vi opererar oss för vår egna skull när vi gör det för att passa in i någon form av skönhetsideal. För alla som gör operationer säger ju att dom gör det för sig själva, för att dom vill återställa något som var tidigare, för att dom vill känna sig bekväma med något eller liknande. Men varför vill vi i grunden göra seriösa operationer "för vår egna skull"? Och det ÄR ju svårt att "rättfärdiga" det för barnen utan att samtidigt överföra dom här idealen på dom. Även om man bara gör sånt som ser naturligt ut/vill återställa så blir det ju = man behöver se ut som innan barnen. Jag landade i att mina bröst visserligen blev "tomma" efter att ha ammat två barn men att dom har ju gett två barn mat och förtjänar att ta det lite lugnt 😅 Jag vågade inte göra en operation för chansen till att älska tuttarna. Jag kan inte säga att jag älskar mina bröst och hur dom ser ut men behöver man älska alla delar på sin kropp i slutändan? Jag försöker jobba mer med acceptans av kroppen och att den helt enkelt är vad den är rent utseendemässigt men det är ju verkligen inte lätt. För jag tänker också att det är i princip omöjligt att som kvinna och mamma att göra rätt här. Om man opererar sig och inte säger något till barnen skapar man en orealistisk bild över utseende och kan göra att dom känner att dom är fel som inte ser likadana ut. Om man opererar sig och säger att man gör det så sätter man griller i huvudet på dom om att dom också behöver göra det. Om man inte opererar får man antingen bara gå runt och vara missnöjd med sig själv eller så får man dessutom kommentarer om att man ser fördjävlig ut. Om man ägnar sig åt annan skönhetsvård som smink/hårfärgning/hårborttagning etc. är det också att spä på skönhetsideal. Det känns lite som att om man som kvinna skulle vara helt utanför allt sånt och köra helt naturligt skulle man få godkänt som mamma men bli manglad som kvinna i samhället. Om man ägnar sig mycket åt skönhetsvård blir man istället godkänd som kvinna men får en "dålig mamma" stämpel för mammor ska ju inte bry sig så mycket om utseende (men ändå inte gå ner sig helt för då kommer mannen säkert lämna...🙄). Det känns som ett omöjligt pussel att vara mamma och kvinna samtidigt på något sätt och jag förstår verkligen dom som väljer att göra operationer för att känna sig mer nöjda. Jag tycker man kan fundera och prata om dom här frågorna men jag tycker det är rent ut sagt skit med dom som skriver kommentarer om att man skulle vara en dålig mamma som gör brösten eller att ens barn kommer få men för livet av det. Jag läste inne hos Gabriella att hon fått just såna kommentarer och det är det jag menar med att man som kvinna och mamma aldrig kan göra helt rätt. Man blir inte en dålig mamma för att man opererar brösten, precis som man inte automatiskt är en bra mamma för att man har naturliga bröst. Det finns så mycket annat i föräldraskapet som spelar roll. Men ju äldre mina döttrar blir desto mer påtagligt blir det här. Hur pratar man om ideal med sina barn som man vill ska få vara sig själva till 100% men oundvikligen kommer bli påverkade av samhället? Och hur gör man när man samtidigt är en del av samhället med allt vad det innebär skönhetsmässigt. Det kan vara smått som att färga håret och plocka ögonbrynen till stort med att göra fysiska operationer. Jag känner inte att jag är mogen för eller vill göra avkall på all form av "fix" och vara helt naturlig - jag vill fixa håret, leka med smink och allt sånt, men jag vill samtidigt att dom ska känna sig fria att vara precis som dom är. Är det en omöjlig ekvation eller går det på något sätt?
