Den knepigaste delen i jobbet som influencer är avvägningen av hur mycket man ska dela med sig av. Att vara relatable och liksom bjuda på livets svårigheter är ju det som går bäst på sociala medier. Det är väl som i "verkliga livet" att det inte är skitkul att lyssna på en kompis som pratar om hur hiiiiimla bra hon och hennes kille har det och hur underbar han är och allt magiskt dom ska göra men att lyssna på någon som ventilerar relationsproblem är rena rama godiset för öronen. Och åt andra hållet att det känns som skryt att sitta och prata om det bra i relationen medans det är skönt att ventilera hur jäkla arg man blir när han glömde bort ens födelsedag och ens årsdag och att han aldrig fäller ner toalocket när han kissar. Det är the dirt som vill ut och det är the dirt som alla vill ha. Men när man då har som jobb att dela med sig av ens liv är det inte alltid lätt att veta vart gränsen mellan personligt och privat går. Och att ens egna gräns kanske suddas ut med tiden för att det blir så avdramatiserat att dela med sig av ens personliga funderingar, händelser och trauman. En vanlig kritik jag får är att jag är självgod och att jag låtsas som att jag inte har några problem, att jag mörkar saker för att få mig/mitt liv att se bättre ut. Jag vet ju att inget jag säger kommer ändra dom rösterna för dom har bestämt sig redan men jag tycker det där med att "mörka" är rätt frustrerande. För visst är det så att jag censurerar mig här, inte för att jag tror jag eller mitt liv är bättre än andras men för att jag inte vill vara 100% transparent med mitt liv, min person och mina anhöriga. Inte för att jag skäms eller för att jag hymlar med något men för att det är djupt privat och ibland inte heller min sak att prata om. Då censurerar jag gladeligen kommentarer som går för långt eller "stoppar huvudet i sanden". Om någon går hårt åt mina nära och kära har jag inga problem att skicka kommentaren till papperskorgen. Jag tror ingen på allvar tror att mitt liv är perfekt och utan jobbiga situationer. Motgångar är en del i att vara människa. När något är pågående smärtsamt och utmanande skulle det vara för sårbart att dela med sig av när händer. Att öppna upp för ifrågasättanden, kritik, hån och förlöjliganden när man själv inte mår på topp är inte en bra idé. Men när tid gått från den händelsen, allt löst sig och jag har fått möjlighet att bearbeta och reflektera - ja då kanske det kan vara något jag vill dela med mig av. Och kunna ta kommentarer som ifrågasätter eller förlöjligar. Ibland funderar jag på om jag ska öppna upp mer om saker som påverkat mig djupt och som jag tänker kanske kan hjälpa andra. Samtidigt funderar jag på om det är onödigt att blotta mer av mitt inre än jag redan gör, om det är att flytta gränserna mellan privat och personligt. Varför tror ni att man som människa är så dragen åt andras svårigheter och trauman? Alltså varför blir man som människa nyfiken och engagerad i något som är svårt för en annan? Jag undrar vad det är för drift i våra hjärnor som går i gång på det (för alltså, jag säger inte att jag är en bättre människa än så - jag blir också fascinerad/intresserad när någon delar med sig av något blottande online - sen skulle jag aldrig sitta och skriva och tjata till någon annan om att den minsann borde berätta dock). Man brukar ju säga att det är som en bilkrock - att man inte kan sluta titta, men vad beror det på liksom? Är du en sån som gärna vill läsa mer av det som är "under ytan" eller tycker du det räcker med att förhålla sig till influencers som lätt underhållning utan att vilja grotta ner dig mer i personliga misärer?
