För en vecka sen firade vi vår första bröllopsdag. Vi slog på stort och firade ordentligt, vi skålade för oss och pratade på djupet om den tid som varit. Vårt första år som gifta. Som jag berättat tidigare har det inte varit helt enkelt det här året. Som par har vi fått kämpa lite mer än vi är vana vid och helt ärligt har det gjort mig förvånad. Jag skulle inte säga att vi har haft en ordentlig kris men det har varit lite som skavt. Jag trodde inte det skulle komma under vårt första år som gifta! Vi har hållit ihop genom två graviditeter, förlossningar och småbarnsår, vi har hållit ihop genom elitsatsningar inom crossfit och eviga bolagsbygganden, vi har hållit ihop trots att vi blev ihop i en stökig ålder och blivit vuxna tillsammans. Att gå och gifta sig är väl inte direkt något kämpigt att ta sig igenom?! Vi har gått igenom vad vi behöver jobba på och hur vi vill leva tillsammans. För att vi vill leva tillsammans, det vet vi båda två. Och vi är båda med på att vi kommer ha kämpiga perioder att ta oss igenom. Även om det känns som att allt borde gå lättare nu när "dom svåra småbarnsåren" med vaknätter, blöjor, skrik och konstant uppassning på småttingar dagarna i ända så har jag förstått att det inte bara kommer vara en nedförsbacke i relation. Det kommer kräva att vi alltid jobbar på den. Inte blir för bekväma eller tar varandra för givet. Jag har funderat på hur man lyckas "leva lyckliga i alla sina dagar" och hålla ihop genom vått och torrt. Själv är jag skilsmässobarn och saknar lite den förebilden i mina föräldrars relation (nu har dom varsin underbar partner och vi är en enda stor familj!). Hugos föräldrar har lyckats hålla ihop även genom kämpiga tider och det beundrar jag. En sak jag verkligen insett är att man måste acceptera att man är olika som personer i vissa saker och att man inte kan ändra någon annan. Man kan dock hitta lösningar! Jag kan tillexempel uppleva Hugo som väldigt disträ emellanåt, som att han inte lyssnar och jag finner mig själv få upprepa min fråga/det jag vill säga flera gånger innan han säger "va, sa du något?". Det är SÅ irriterande att jag ibland blir helt vansinnig. Hugo menar på att han faktiskt inte hör för att han är så inne i det han gör. Jag tror honom i att han inte bara skiter i att lyssna utan att han inte har förmåga att som jag höra, säga "vänta en sekund, ok nu lyssnar jag" och sen vara uppmärksam. Helst vill jag bara att han "skärper till sig" men samtidigt om jag tror honom i att det inte är med mening han inte hör, är det svårt att jobba på för honom. Var mer uppmärksam! Ja men hur då? En lösning jag fått höra på det här är att jag istället kan fråga honom innan jag kommer med min riktiga fråga/det jag vill säga "Hugo, är du mottaglig att lyssna nu?". Sen väntar jag in. Jag kanske behöver fråga det igen men jag slipper bli irriterad över att han inte lyssnar på mig och behöva dra mina resonemang flera gånger. Är det optimalt? Nej kanske inte men det är en lösning för mindre friktion! Vad tror ni? En annan punkt jag funderar kring är gränsen mellan att ge varandra frihet men inte bli för avlägsna varandra. Jag tror det är superviktigt i en relation att man låter den andra ha sina egna intressen, göra saker för sig själv och känna att ens partner stöttar och inte drar ner ens idéer och tankar. Men samtidigt får det inte bli för mycket egentid så man försvinner från varandra och tappar det gemensamma. Att inte bara bli att man växlar av varandra med barnen för att låta den andre dra iväg på sin grej. Jag tänker att en lösning är att hitta nya gemensamma intressen, det är ett mål för mig! Jag vill ju exempelvis bli en golfspelare i framtiden, där ser jag mig och Hugo på banan när vi är pensionärer och tar det manana manana i solen. Men samtidigt tänker jag att det är Hugos intresse jag hoppar på så jag vill också hitta något nytt, något ingen av oss testat sen innan som vi kan bli frälsta i tillsammans. Vi har ju träningen som gemensamt intresse också och jag älskar att kunna kötta på gymmet tillsammans med Hugo men även det är ju i grunden hans intresse som jag anammat. Det är en förbättringspunkt för framtiden! Ni som är i en relation - hur tänker ni kring att få det att funka livet ut? Har ni några "regler" som ni försöker att inte tumma på eller kör ni på att bara se hur livet blir och inte tänka så mycket på det?
