Hur kan ni låta Molly vara borta i två veckor? Saknar ni inte henne? Gud jag längtar. Jag längtar hela tiden, till och med när jag sover. MEN: Jag och Hugo kanske har ett annorlunda tankesätt som tänker att detta är utvecklande? Vi skulle aldrig säga ja till något som vi inte tror att våra barn skulle fixa. Det är inte främmande personer. Det är min pappa. Våra föräldrar står oss och barnen allra närmst. Vi och dom investerar dagligen i relationen gentemot barnbarn. Det är inte så att vi har frågat "kan ni passa Molly i två veckor" utan det här har varit pappas och hans underbara tjejs intiativ. Innan semestern så frågade dom om inte Molly kunde få stanna med dom efter att vi åkte hem. När jag var liten så följde jag med min mormor och morfar till Finland. Vi har rest i hela Europa. Jag har varit på kollo. Jag har gjort mycket utan min mamma och pappa. Det var inte det att som sköt undan mig och inte hade tid för mig, utan vi hade privilegiet i att ha fler trygga familjemedlemmar. Molly har vetat om att hon kan säga att hon inte orkar mer, och då hade vi ordnat med flyg och åkt för att hämta hem henne tidigare. I fredags vart hon ledsen under ett samtal och jag gick direkt in på flygresor. Senare samma dag pratade vi igen, då var det bra. Vi vuxna pratade och bestämde oss för att ta beslutet efter att vi pratat igen på kvällen. Det var fortfarande bra och så har det fortsatt till och med idag. Molly skrattar, kramar sin morfar och säger att hon saknar oss. Jag kan förstå att det är främmande att sin fyra åring vara borta i två veckor. Vissa kanske inte ens har sovit borta en natt från sin fyra åring. Men jag kommer aldrig att sätta mitt barns mående på spel. Jag tar hennes bästa i första hand, alltid. Jag kommer aldrig att ställa mig i vägen för henne att bygga upp trygga relationer utom vår grundfamilj. Vi är oerhört tacksamma för att vi har många kärleksfulla armar inom vår krets. Det är inte bara inom familjen, utan vi har vänner som vi också betraktar som familj.
