Fick en spännande fråga i kommentarerna som jag ville lyfta: ”Hur reagerar du på när andra tillrättavisar dina barn?” Jag ser mig själv som en kärleksfull, omtänksam, lyhörd, lekfull och rättvis förälder. Mitt sätt att fostra mina barn pendlar just mellan kärlek och tillrättavisningar. Tänker att i grund och botten blir det lättare för barnen att veta än att gissa Senast på höstlovet var våra döttrar borta med min familj, och då uppmanar jag min mamma för att hon också ska vara rättvis gentemot tjejerna med tydliga förhållningsregler. Jag har inga som helst problem med att familj och vänner tillrättavisar våra barn inför mig. Det har aldrig hänt på ett onaturligt sätt, eller på ett sätt som har fått mig att reagera. Jag är alltid på mina barns sida, och har inte heller något problem med att t.ex. säga framför mor eller farföräldrar att tjejerna inte behöver kramas om dom inte vill. Deras respekt för dom själva är viktigare för mig än att eventuellt såra den andres känslor. Jag kan agera rättvist i samspel med mina barn och nära och kära i min omgivning för att det parallellt sker en dialog. BERÄTTA det du tänker, för att familj och vänner ska förstå. Det har däremot krockat mellan mig och Hugo ett par gånger när det gäller tillrättavisningar. Vid tillfällen har vi båda två ställt oss på barnens sida och tyckt att tillrättavisandet varit obefogat och visat oss oenade framför barnen. Och det blir tokigt. Visst kan man tycka och tänka olika, och det bör man prata om sinsemellan för att stå enade som föräldrar. Tror att det ger mer trygghet gentemot barnen -Jag tror på kärlek i massor och tydliga gränser Jag älskar mina barn villkorslöst, men jag fostrar dom med tydliga regler. Jag ger utrymme för frihet i barnens uppväxt men skulle aldrig ge dom friheten till att forma sig själva. Jag ser det som att det ansvaret ligger på mig som förälder. Älska för att ge dom kapacitet till att själva kunna älska. Kommunicera våra husregler/samspelsregler och visa/berätta/tillrättavisa för att ge dom en rättvis bild på hur saker och ting ser ut för att om många år själva bli självständiga, beslutsfattande kvinnor som ser vikt i värdet till sig själv. Jag vill dom väl, och visst är det stökigt med kids med egna starka viljor. Alla fighter är absolut inte värda att ta, men jag är inte rädd för att ta fighter heller. Likaväl som jag fostrar med mycket tanke och reflektion fostrar jag också med hjärtat. Jag vill spendera min vakna tid med mina barn. Och en klok människa sa en gång ”Man kommer aldrig att ångra tiden man ger till sina barn” och det är något jag verkligen håller med om. Livet är nu, ta vara på det❣️ Hur reagerar du på när andra tillrättavisar dina barn? Och hur tänker du kring förhållningsregler i ditt fostrande?
