Det är mer och mer sällan jag är inne på Facebook. Det känns lite dött där på något vis, inte som förr i tiden när man la upp exakt allt man gjorde där som statusuppdatering. Nu känns det mest som reklam faktiskt. & det var just det jag ville komma till idag för jag fick upp den här som sponsrat inlägg: Ibland är klickrubriker verkligen klickrubriker för här hajade jag till och klickade. Att bli pappa vid 83 känns… inte optimalt direkt. Någon del i mig känner på en gång att det är lite taskigt och ego att skaffa barn så sent. Just för att sannolikheten är ju väldigt stor att man inte har SÅ många år kvar i livet när man är 83. Även om man har turen att bli 100 år kommer barnet inte ens hunnit bli vuxen innan dess. Nu har ju barnet en mycket yngre mamma som jag antar få ta lite mer av det fysiskt krävande delarna med att ha barn men jag undrar också liksom fysiskt närvarande man kan vara i den åldern. Eller blir man mer som ”pappa farfar” typ? Lär vara skumt på släktträffar när exempelvis pappa och farmor är lika gamla - & förvirrande för barnet? Samtidigt är det ju inte alla föräldrar som är lekföräldrar med sina barn, trots att dom är unga. Och man vet ju faktiskt inte hur länge man kommer få leva det här livet. Man kanske dör av sjukdom eller en olycka långt innan man har turen att bli gammal. Men skillnaden är ju att här är sannolikheten betydligt högre för död än för en ”normalåldrig” förälder. Ju mer jag tänker på det desto oklarare blir jag i mina tankar. För i ryggmärgen känns det fel. Men när jag resonerar med mig själv dyker massa om och men upp. Hellre en gammal förälder än att inte födas alls, väl? Hellre en gammal förälder än en destruktiv förälder, eller? Och så vidare. Hur lämplig förälder man är avgörs ju inte av åldern men kanske är de fysiska hindren för utmanande för att orka med? Men en förälder med olika fysiska handikapp blir ju inte heller en sämre förälder bara för att den har handikapp. Ju mer jag tänker på det tänker jag att min ryggmärgskänsla kanske egentligen är någon slags åldersdiskriminering? För i grund och botten lever jag efter devisen ”you do you” så länge man inte skadar andra och om man tar beslutet att skaffa barn där ena parten är ”normalgammal” och den andre är väldigt gammal så har man väl någon tanke och plan utefter att part 2 antagligen kommer leva mycket kortare. Man gör väl säkert det bästa av den tiden man har ihop och njuter lika mycket över sin lilla gosiga bebis som alla andra gör. Kanske till och med mer eftersom man vet att tiden inte varar för alltid?
