Fick en fråga om hur träningen blev en naturlig del av livet. Gått i ett par dagar och funderat på det, försökt listat ut kärnan och kommit fram till: -Att bli mamma/förälder är förmodligen det största som händer i en människas liv. Jag var dessutom ung när jag blev mamma till Molly. Ynka 21 år gammal var jag när vår skatt kom till oss? Att vara mamma blev det viktigaste i livet för mig. Jag sveptes med i den underbara tillvaron och tänkte ytterst sällan på mina egna behov. I takt med att våra döttrar blev äldre började jag fråga mig själv vem jag egentligen var. Jag identifierade mig så starkt som förälder och kände lite som att jag tappat resten av min identitet. Vem var Paula när hon inte var mamma? Alla med smått vet också att det inte bara är en dans på rosor. Det är tufft. Och jag som människa kände att jag behövde ett andrum. Jag behövde en mening och en annan typ av gemenskap än den ens familj ger. Träningen blev snabbt en slags återhämtning för mig, hur tokigt det än kan låta! I träningen fick jag en mening som bara rörde mig som individ, och jag har fått en gemenskap med andra än endast familj och vänner. Träningen blev ett sätt för mig att hitta den där identiteten som ”bara Paula” och inte bara ”mamma Paula”. Det gav mig en mening där när jag ett tag kände att jag höll på att tappa bort mig själv för att jag gick in stenhårt i en föräldrarroll. -Det har också blivit ett sätt för mig att koppla av. Att kötta fysiskt gör att tankarna på annat får vila. Jag uppskattar den mentala vilan som träningen ger mig. -Givetvis har Hugo haft en stor inverkan på mig. Hugo är min man, den person som står mig närmst. Han har en annan bakgrund än vad jag har och träning har alltid varit lika naturligt som att andas för honom. Han drog med mig, för att han ville dela sitt stora intresse med mig. Och det är jag evigt tacksam för. -Jag har som sagt ingen träningsbakgrund. Jag sysslade inte med någon idrott som ung vilket jag tycker är trist idag. Att bära två barn har slitit och tärt på kroppen, men idag är jag vuxen och kan själv jobba på att ge mig själv den bakgrunden som idrott ger. Bara att det sker 10–15 år senare? -Jag tränar idag för att det är ett bra komplement till att leva med små barn. Jag tränar idag för att det ger mig så himla mycket. Det har blivit en livsstil och jag har fortfarande bra förutsättningar för att jag är ung. Jag kanske inte orkar träna på den här nivån för alltid, jag kanske kommer tröttna och inte tycka att det är kul i framtiden. Men jag vet också om att jag investerar i mig själv just nu, för jag vill leva så länge som möjligt. Det jag bildar och skapar just nu kanske gör att jag klarar mig från benskörhet när jag är 60 plus. -Det har fastnat i mig, det där om att man investerar i sig själv. Jag önskar ett till barn i framtiden och tänker att träningen kommer att underlätta en tredje graviditet. -Att umgås i träningen är bland den roligaste formen att hänga! Jag älskar att träna tillsammans med Hugo och vänner. -Jag har alltid varit en tävlingsmänniska och idag får jag tävla mot mig själv vid varenda tillfälle. Det är också bekräftande att svart på vitt få egenskaper bekräftade. I hela mitt liv har jag identifierat mig som viljestark, och att bevisa det för mig själv stärker mig mentalt. -”Barn gör som föräldrar gör. Inte som föräldrar säger”. Jag fick inte idrott hemifrån, däremot så uppmuntrar vi våra tjejer till rörelseglädje och ger dom förhoppningsvis en positiv bild på hälsa. Och inte bara i det att vi tränar hårt, utan också för att vi käkar riktig mat, ägnar oss mycket åt återhämtning, dricker sällan alkohol och på något sätt delar med oss av kretsloppet i och med våra livsval och uppfostran. Det känns viktigt för mig att vara en förebild i mina döttrars liv och visst är det en tolkningsfråga om hur man är det. Summan av kardemumman är väl ändå enkel. Träningen blev en naturlig del i livet för att jag tycker att det är roligt. Dock tog det tid att komma till den punkten! Det började som ett måste, blev ett intresse och slutade i en livstil. Jag hoppas att min lista kan peppa dig, och avslutar det här inlägget med att säga att du är grym! Vi alla går igenom våra egna fighter och jag hade inte kunnat göra det jag gör för två år sedan. Då var Leonore fortfarande liten och sov oregelbundet. Det finns en tid för allt och du vet bäst vart du ska lägga din tid?
