Jag och min pappa pratade om hur man lätt man kan favorisera barn. Pappa hade mig och fick sen en till dotter i ett annat förhållande. Vi bodde aldrig tillsammans så han upplevde aldrig mig och min syster ”tillsammans.”. Dels är jag åtta år äldre är Natalia. Pappa har en fantastisk relation till Molly, och nu har Leonore kommit ikapp. Han medgav att han många gånger har charmats av Molly. Hon är fysiskt starkare och kan ta mer plats om hon vill. Men han har insett att han måste markera Molly för att ge plats åt Leonore. Hemma är det nästan tvärtom. Inte att vi favoriserar utan mer markerar Molly, hon får nog mer skit är vad Leonore får tyvärr. Dels för att hon är äldre och att man förväntar sig mer, och Leonore kommer undan väldigt lätt. Hör man henne skrika efter nått så blir det ”snälla Molly kan du inte bara ge dockan så hon blir tyst?”. Och detta är fel. Vi sätter inte rättvisa gränser och det är något vi jobbar med. På sista tiden har tålamodet hos oss försämrats i kombination med att båda barnen har fått starkare viljor. Leken går fort till bråk. Och så ska det väl vara? Jag var ensambarn länge så jag hade aldrig ett jämngammalt syskon i hälarna. Det är nytt för mig att beskåda medan Hugo är uppvuxen i en syskonskara av fyra pojkar och det märks. När konflikten når barnen kan jag med mitt ensambarn tänk säga ”Jo men hon hade den först så nu får du ge tillbaka den” och Hugo bemöter mig med ”Men hallå Paula dom får dela på dockan?”. Då kan helt plötsligt deras konflikt smitta av sig på oss för att vi visar kidsen att vi är oense. Vissa eftermiddagar vill jag bara slita håret av mig. Att vara förälder är det bästa som hänt men också det tuffaste. Man prövas konstant och de gånger jag nailar prövande situationer så gör jag en high five med mig själv. Men varje situation är unik. Tålamodet är lite av en dagsvara. Beroende på hur dagsformen ser ut reagerar man. Är man trött, stressad och hungrig-kaos Är man utvilad, inte stressad och stimulerad- bra reaktion -Jag önskar att sätta gränser åt båda håll och inte fastna i ”du är äldst du kan väl ge med dig”. Det är orättvist mot båda. Så snälla, erfarna läsare. Ge mig era bästa tips. HUR bemöter du dina barn när det blir bråk? När de testar gränser mot er och deras syskon? Ena stunden är det bråk och andra stunden hittar jag er sovandes i samma säng utan att vi märkt. Mamma blir tokig av kärlek till er <3
