Jag vet inte om det är jetlaggen som gör mig extra blödig eller om det bara är vår fina semester som satt sina spår. Jag är så tacksam för mina barn. För att jag får tillbringa all den tid med dem. Mina barn är det bästa som hänt mig. Jag är så tacksam över att få vara deras mamma. Och ändå kan jag sakna tiden innan dom fanns. Vilja hoppa tillbaka 8-9 år tillbaka innan dom ens var en tanke. För sen dagen jag blev mamma är mitt hjärta konstant vidöppet och mina tankar alltid fokuserade på 2 andra individer. Två underbara individer som jag älskar över allt annat och den kärleken kan ibland nästan skrämma mig. Vad skulle jag ta mig till om något hände dom? Om jag tänker på vad livet kommer föra med sig för mina små med hjärtesorg, oro, bekymmer och ledsenhet känner jag nästan en fysisk smärta i bröstet. Det är ju saker vi alla möter på olika sätt och helt nödvändigt och naturligt men ändå - tanken på mina barn ute i världen mötandes saker som gör dem illa. Jag måste nästan ta några djupa andetag och borsta av mig tankarna på barnens ledsamhet som kommer vara oundviklig just för att den är oundviklig. En del säger att barn är meningen med livet och jag tänker att livet hade mycket mening innan dom och livet kan vara fullgott meningsfullt helt utan barn. Men dagen man får barn ändras meningen med livet. Allt blir annorlunda. Du är aldrig centrum i ditt eget liv längre. Du kommer alltid sätta någon annan före dig själv. Det är som det ska vara (antar jag) men helt ärligt så är det jobbigt emellanåt. Just att älska någon annan högre än allt annat och se dom utvecklas till egna människor som ska ha sina egna liv, liv där du kommer vara med på ett hörn (förhoppningsvis stort!) men inte vara centrum i deras liv. Likaså har mina barn gjort mig medveten om tiden. Hur värdefull den och hur den både rusar och står stilla. Hur mycket jag än älskar att spendera tid med mina barn så längtar jag också efter egentid där jag bara vill komma bort. När dom var mindre kunde min ensamtid vara att åka och handla och sitta i bilen och äta en brownie för mig själv. Då kunde det kännas som att småbarnsåren var en oändlighet som var tröttande och slitande. Samtidigt så går åren så fort och veckorna swishar förbi. Helt plötsligt är dom inte bebisar utan stora barn som sköter sig själva i mångt och mycket. Då blir jag rädd över att tiden springer ifrån mig och att jag varit slösaktig med den genom att önska egentid. Samtidigt som jag vet att den egentiden är något jag behöver. För även om jag älskar att vara mamma och det är min främsta roll som jag är lycklig över att ha så är det inte hela jag. Jag är ju inte bara mamma utan Paula också. Och Paula kommer jag vara även när barnen lämnat boet. Jag tror det är viktigt att inte tappa bort sig själv under barntiden för jag ska ju leva resten av livet med mig själv. Trots det kan jag få dåligt samvete över längtan till egen tid. Då känner jag tacksamhet i hur mycket tid jag kunnat spendera med mina barn. Att jag varit hemma mycket och har frihet i jobbet att kunna vara hemma och ta med barnen på saker. Dom här åren kommer aldrig tillbaka. Dubbelheten i att vilja ta en paus från föräldraskapet samtidigt som jag inte vill missa en endaste sekund. Jag kan nästan känna sorg över barnens olika faser. För nästan varje fas är roligare än den förra. ”Det här är bästa åldern!” har vi konstaterat många gånger. Barnen blir bara roligare och roligare att vara med. Och det är skönt med större, mer självständiga barn. Men ändå så slår mig tanken att ”just den här versionen av Molly/Leo kommer försvinna och bli en ny”. Till exempel Leonore 2 år var underbar och hon finns inte längre. Hon är en underbar 4åring och hur härlig som helst. Men den där 2 åriga underbaringen är ett minne blått. Är det knäppt att tänka så? Jag är glad att vi dokumenterat mycket. Ju äldre barnen blir desto mer vill jag gå tillbaka och titta på tiden som gått. Är ni fler mammor där ute som har liknande tankar som mig? Som också känner en dubbelhet i föräldraskapet och känslan till tid? Som ibland kan längta tillbaka till tiden innan det mest värdefulla fanns, just för att det var en tid man inte behövde värna om det mest värdefulla?
