När jag skrev det här inlägget om att vara en modern affärskvinna som momfluencer hade jag med en passage där jag sa att "Jag har förståelse för integritetsaspekten i kritiken mot mammainfluencers men den tänker jag är en annan debatt än den här." Jag fick några kommentarer om att integritetsperspektivet ju är en viktig del i debatten och en viktig vinkel att ha med. Och jag vill förtydliga att jag menade ju bara att den är en viktig och rimlig del men att det är en annan debatt än just om det kan räknas som affärsmässigt att vara momfluencer. Så då tänkte jag att vi kan cirkla tillbaka till den delen! Jag har skrivit om barn och integritet flera gånger förut. Här svarade jag till exempel på frågor om barnen får säga nej till att vara med, om dom får lön när dom varit med i samarbeten, om dom vet vart bilder hamnar m.m. Här skrev jag om mina tankar kring att göra ett eget konto åt barnen och hur jag tänker kring samarbeten med dom. Jag tycker integritetsaspekten av influerandet är knepigt och kan inte något sätt säga att jag har gjort rätt val. Jag vet inte heller om jag gjort fel val. För jag är väl inte dummare än att jag kan se att jag som förälder tar mig friheten att agera på ett sätt som barnet kanske inte, i vuxen ålder, tycker är OK. Det är omöjligt att få ett fullt godkännande även om barnet inte protesterar nu, utifrån att barnet inte har förmåga att ta in exakt vad det innebär att synas på nätet. Jag förstår den biten och det resonemanget att det därför skulle vara inte-okej att ha med barnen på sociala medier/i samarbeten. Samtidigt tänker jag att helt vanliga privatpersoner delar med sig mer och mer av sina egna liv och sina barn. Med sociala medier och influencandet har vi kapat så många hinder för kändisskap - vem som helst kan bli kändis. Vem som helst som lyckas få genomslagskraft kan bli "någon" närsomhelst. Jag tänker att det skalar av ganska många lager kring hur man förhåller sig till sociala medier. Om alla andra gör det så är det ju naturligt och så gör man likadant. Förstår ni hur jag menar? Eller varför tror ni att det är så många "vanliga människor" (låter så fel att skriva så men hoppas ni förstår vad jag menar, människor som inte har jobb som går ut på att vara offentliga personer eller verka i det offentliga) som delar med sig av så himla mycket från det privata livet på öppna konton på nätet? Oavsett om man är influencer eller inte kan man aldrig veta om man gör rätt med barnen förrän man får något facit i hand när dom är vuxna. Barn är ju individer som reagerar olika på samma sak. Ett barn kanske tycker att exponeringen i tidig ålder är guld värld för hen vill själv bli artist/skådespelare/influencer och får ett försprång med att ha synts som liten. En annan kanske tycker det var en kränkning och hade hellre önskat att det inte fanns en enda bild ute på hen som liten, inte ens på ett stängt IG-konto som bara släkten har koll på. Som förälder måste jag ju på något sätt förhålla mig till min verklighet och vad jag tycker/tror/känner personligen. I mitt/vårt fall har det känts OK att ha med barnen i våra sociala medier. I början av vårt föräldraskap kanske det blev viss exponering jag inte skulle ställa mig bakom idag, typ när barnen varit ledsna och vi tyckt det varit gulligt... Men barnen har också fasats ur mer och mer naturligt ju äldre dom blivit. I slutändan tycker jag kanske inte heller att en bebis har så mycket integritet på det sättet - alltså det en bebis gör är ju väldigt samma samma. Deras personligheter finns ju där så klart men det är liksom inget som tar sig genom linsen och ger ett bestående intryck på en främling. En bebis "problem" kanske rör sig om sömnen, maten och utvecklingsfaser, det kan man ju prata rätt allmänt om. Medans barn i mina barns åldrar nu kanske har mer personliga problem som rör vänner, skolan, diagnoser och så vidare som jag inte skulle vara bekväm i att dela med mig av som content. Sen kan jag tänka mig att jag kanske har blivit arbetsskadad efter 10+ år som influencer. För mig är det ju vardag att dokumentera. Mina barn är födda in i dokumenterandet, det är svårt för dom att ta ställning till en vardag där det inte existerat. Men samtidigt har dom också fått mycket dom kanske inte annars hade fått i form av upplevelser, saker och inte minst min flexibilitet med arbetstider. Jag vill på något sätt tro att det ändå är värt något och att dom i framtiden kommer se det som roligt att deras barndom finns dokumenterad på ett ganska unikt sätt snarare än att dom blivit utnyttjade som innehåll. Tiden får helt enkelt utvisa vad barnens upplevelse varit!
