Jag skulle ju ta julledigt men från mitt lilla jullov har jag fått kommenterar som fått igång mig så mycket att jag vill ryta ifrån lite. Jag har tagit upp ämnet "mom shaming" många gånger och ibland tycker jag det är något man drar till med lite väl hastigt. Typ så fort någon har en åsikt som skiljer sig från ens egna så säger man att det är mom shaming för att liksom stänga diskussionen. Ibland är det ju bara kritik för vad en individ gör och inte kopplat till rollen som mamma, om ni förstår vad jag menar. Men ibland tycker jag det blir väldigt påtagligt att det är just mom shaming. När jag i min julstatus berättade om att Hugo och barnen åkt till Hugos bror och barnens kusiner i Finland över mellandagarna och jag stannar hemma så får jag pikande kommentarer om att det är konstigt. Konstigt att inte vilja vara ledig med mina barn. Och att det minsann inte bara är nu utan att jag väljer bort tid med dom på senaste tiden. Att familjepulkan försvunnit och att jag bryr mig mer om ett liv utan familjen. Ursäkta mig men hur många resor och utflykter har inte jag gjort själv med barnen? Hur många helger har inte jag spenderat som ensam förälder med barnen? Hur många pyssliga eftermiddagar sitter inte jag med barnen och pratar om dagen? Jag älskar att spendera tid med mina barn. Jag har spenderat enormt med tid med mina barn och kommer så fortsätta göra tills dom blir vuxna och drar iväg på äventyr. & även då kommer jag vilja spendera massor med tid med dom. MEN jag skäms inte över att jag är mer än "bara" mamma. Att vara mamma är min absolut viktigaste och bästa roll i livet men jag är fortfarande Paula. Jag är fortfarande en dotter, en maka, en kvinna, en individ. & mina barn behöver mig inte på samma sätt idag som dom gjorde för några år sedan. Dom tycker det är kul att få umgås med sin pappa och sina släktingar på egen hand och jag unnar dom en egen relation med sin pappa. Jag som mamma måste inte alltid vara med och dirigera, Hugo är en kompetent förälder han också. Barnen är inte lämnade vind för våg utan med en förälder, med en farbror, med kusiner. Dom får en fin jullovsresa med massor med snö, träffa tomten uppe i dom lappländska skogarna, lek, skidor och jag vet inte vad. Nu kanske någon tycker att "men om du ens reagerar på kommentarerna så tar du ju åt dig" och jag tar inte åt mig i att jag känner att jag gjort fel, är en dålig mamma, att jag inte vill vara med barnen etc. men det kommer åt mig i att jag är så ofantligt jäkla trött på pekpinnarna i hur man ska vara mamma. I hur man är en bra mamma. I hur en mamma minsann ska vara och att man tar sig friheterna att liksom nypa åt andra mammor. För när jag var en nybliven mamma så skulle det här absolut sårat mig. Då hade jag säkerligen tvivlat på mitt föräldraskap (iof skulle jag aldrig lämnat bebis i början, jag har varit 200% så många år innan jag började "skita" i barnen och bry mig mer om att festa 😂) & jag kan tänka mig hur mycket det skapar oro och tvivel hos andra mammor som läser bloggar eller scrollar instagram. Mina barn har varit som en extra kroppsdel på mig i så många år. Jag har haft dom hängandes i tuttarna på jobbmöten och event, planerat mitt jobb för att vara ledig hela sommarlov och jullov, valt bort karriärvägar som jag tänkt funkat sämre med barnen, prioriterat att vara den som är hemma nästan jämt när Hugo varit iväg på jobbresor. Något jag sett som självklart och som jag värdesätter att ha gjort, jag känner i mitt hjärta att barnen haft mitt absoluta prio. Men det extra lustiga i sammanhanget är ju att under dom här åren har det regelbundet också kommit kritik om att Hugo inte spenderar tillräckligt med tid med barnen, att det är en kvinnofälla och ojämställt och att han borde steppa upp som pappa. Nu är han iväg med barnen på egen hand och då är det inte heller bra🙄 😂. På ett sätt så kan man väl säga att "familjePulkan" ändrat form. Barnen har börjat få sina egna världar med kompisar, aktiviteter och skola där dom hela tiden vidgar sin värld bort från mig. Dom är fortfarande min absoluta prioritet och jag kommer alltid finnas där när dom behöver mig. Men i att dom behöver mig mindre och mindre ser jag det också som min skyldighet att ge dom utrymme, ge dom chansen att ta sina steg bort från mig. Jag vill inte tynga ner dom med en känsla av att dom behöver ta ansvar för mig, att dom måste vilja vara med mig för att mamma vill bara vara med oss. Nu när dom börjat letat sig från mammas trygga famn ser jag det som nödvändigt att jag också letar mig från hemmet och från "bara mammarollen". Jag vill inte stå ensam i dörröppningen när Leonore tagit sitt pick och pack och flyttat hemifrån och känna "vem är jag nu utan barnen? Vad ska jag göra nu?". Nu har jag gyllene år framför mig när jag får mer och mer "frihet" att utforska mig själv och mina intressen samtidigt som jag får ha barnen hemma och ro om utan att omhändertagandet handlar om sömnlöshet, amning, blöjor och allt det där. Att sakteligen vänja mig vid att barnens cirklar bort från mig blir större och större. Dom kommer alltid alltid alltid vara det viktigaste i mitt liv och den största gåva jag fått, men jag ser det också som min roll som förälder att tillåta dom växa bort från mig, frigöras från mig och att dom ska göra det utan en tanke på mig. Dom ska känna sig bekväma i att mamma finns där men mamma klarar sig utan oss, vi behöver inte känna skyldighet att åka hem. Dom ska komma för att dom vill och inte av pliktkänsla. Men dit är det många år kvar, nu är cirkeln inte större än några dagar på äventyr med pappa innan dom cirklar hem till mammas trygga famn. p.s Ni är redan flera kloka som svarat i kommentarsfältet och också ser det konstiga i kommentaren & puschar för att jag ska njuta av egentiden. Jag ser er och uppskattar era ord ❤️.
