Jag tycker att det är så lustigt när vi genom bloggen får hugg. T.ex. när jag får mothugg, och så väljer personen att vända sig till Hugos blogg för att skriva ytterligare en giftig kommentar. Dessa två kommentarer kom till oss igår efter att jag skrev att jag är låg efter detta års fullständiga kaos i vårt liv med mycket arbete, två barn, flytt och Hugos satsning på tävling i crossfit: Från Hugos blogg, under namn ”Maria” Ip adress: 84.212.158 "Jag blir så irriterad på din lilla prinsessa (paula) som bara klagar och klagar. Hon har ingen riktigt jobb( blogga är ingen riktigt jobb och fast om det skulle vara en jobb så är det ingenting jämför med oss andra som vaknar kl6 på morgonen och drar på jobb) hon har barnen på förskolan fast hon själv är hemma! Så vad är det hon klagar på???? Tänk på oss som har barn och jobbar 3 skift jobb och tar hand om barn,hem,jobb och allt annat. Fyy hon är så bortskämd som man bara kan vara!! Och hon är så bra på att leka miss perfekt! Kanske borde hon dra till Hollywood för hon är värd en oscar för så mycket som hon leker/spelar miss perfekt gör ingen annan! Tack och hejdå!" Från min blogg, under namn ”Linda” Ip adress: 84.212.158 ”Ibland blir jag så irritert på dig! Du är så bortskämd som man kan vara. Du är tjejen som jobbade på 7eleven men Hugo gjorde så att du vlev känd och rik… Du har ingen jobb( blogg är ingen jobb tyvärr) du är hemma och har barnen på förskolan så vad är det du klagar på lilla prinsessan? Gå tillbaka till 7eleven. ” Vi ser alltså att detta kommer ifrån samma ipadress, och att personen använder sig av olika namn (också lustigt). För det första så kan jag inte ta det seriöst för att den inte är konstruktiv. För det andra får jag en känsla av att det inte är en vuxen person. Eller det kanske det är och då är det bara ännu mer tragiskt för att kommentaren i säg är omogen. Jag och Hugo är ett team. Det kommer vi alltid att vara och varför ens ödsla sin tid att genom bloggarna kränka ens partner? Tror personen i sig att Hugo då skulle vända sig mot mig? När det handlar om vårt gemensamma liv. Återigen, jag tycker att detta är lustigt men kan ändå ge ett svar utifrån mitt perspektiv: Mitt jobb: Menar du att jag inte har ett riktigt jobb? Men Hugo har det som arbetar med samma sak? Konstigt att jag inte tjänar några pengar då, eftersom att det inte är ett riktigt jobb enligt dig. Underbart att kunna tjäna pengar på en hobby- nja det funkar inte så. Att arbeta med sociala medier och reklam är faktiskt ett jobb, och dessutom ett väldigt roligt och utvecklande jobb. Jag har precis som Hugo jobbat upp ett starkt varumärke som jag är stolt över. Det ligger mycket jobb och slit bakom det absolut, men jag håller fast vid att det är roligt. Om du kikar på arbetsförmedlingen så finns yrket ”bloggare” eller ”influencer” med. Mitt tidigare jobb: Jag började jobba när jag var 15 år gammal. Varje helg, och minst en kväll i veckan jobbade jag på donken. Jag vill tjäna egna pengar, och offrade tid från vänner och intressen. Under vardagarna åkte jag direkt från skolan till jobbet, och slutade vid kl 22. Åkte hem och gjorde mina läxor. Det var fantastiskt att kunna tjäna egna pengar redan för 10 år sen. Och efter gymnasiet bytte jag jobb till 7eleven. Också för att kunna fortsätta tjäna pengar och kunna betala hyran till min lägenhet som jag flyttade till vid 18 års ålder. Varje dag jobbade jag, och började kl 06-18, eller 10-17. Likaså varje söndagskväll. 17-23. Jag älskade mitt jobb på 7eleven. Mitt i stan, bra erfarenhet, roliga jobbarkompisar och jag fick tid att landa efter tuffa år i skolan. Min tanke var att börja plugga, men så kom livet i mellan och jag träffade Hugo. Vårt öde ville annat, och vi blev gravida. Jag förstår inte att du ser ner på arbeten som t.ex. 7eleven och säkerligen donken också. Det är utmärkt att arbeta där, det passade mig bra med tanke på min unga ålder och att jag självmant tagit kommando över att tidigt introducera arbetslivet. Och i och med de tidigt tagit ansvar över mig själv. Detta är inget som min familj har krävt av mig, utan det är mer så som jag är lagd. Dessutom så är alla kanske inte intresserade av att göra karriär och varför ska man bli behandlad med mindre respekt, på det sättet som du uttrycker dig för det? Det gör mig genuint ledsen gentemot mänskligheten. Att inte jämföra sin situation med andra: Precis såhär tänkte jag när jag fick mina missfall samtidigt som många i min närhet blev gravida med sina andra barn. Jag kämpade för att inte vara missunnsam. Jag var genuint glad för dom andras skull, samtidigt som jag var ledsen över vår egen olycka. Jag är ledsen över att säkerligen också har det tufft i ditt liv, med dina förutsättningar. Men det går inte att jämföra, för alla vi har som sagt olika förutsättningar. Jag säger ingenting om din kamp, för det är just din kamp. Det är din känsla, och den har du rätt till. Precis som jag har rätt till min. Jag får precis som du äga min känsla om att vi har haft det tufft dom senaste månaderna för att vi har lagt kärleken lite åt sidan för att klara av allt som har skett i vårt liv. För oss har flytt, jobb, Hugos crossfit satsning och barn varit tufft. Jag är glad över att jag och Hugo erkände det för varandra, och faktiskt fångade upp varandra och kom i underfund med att vi ska anstränga oss och kämpa. Vi älskar varandra, och vill varandras bästa och nu har vi snurrat runt i ett ekorrhjul för att fixa allt runt omkring oss. Man får falla, man får tala om att man är less och man får ventilera. För precis som punkten som handlade om arbete, vad går kärleken egentligen ut på om man inte får vara varandras absolut största stöttepelare? Summan av kardemumman: Absolut, min partner introducerade mig till ett annat yrkesval och är är ödmjukt tacksam för en chans. Hugo trodde på mig, och pushade mig till att våga och det är jag tacksam för. Vi har hjälpt varandra fram i livet på olika sätt och det är väl precis det man ska göra i en kärleksrelation? Sedan är det jag som jag legat bakom arbetet med att bygga upp mig själv, det är inte Hugo trots att vi är som allra starkast tillsammans. Jag råder egentligen alla till att hela tiden tänka på sin egen del. Jag vill gärna utvecklas för varje år men står stenhårt fast vid min ödmjukhet. Den vill jag aldrig tappa, men utvecklas som sagt gärna som människa. Att hamna i dippar i sin parrelation är just utvecklade för man blir tvungen att se sin egen del. Jobba på sin egen del och aldrig bli missunnsam mot sin omgivning. Det är stort att kunna glädjas åt andra, vad det än handlar om. Och mitt råd till just dig som ens orkar lägga ned den här energin på just mig och Hugo (vilket jag tycker är lustigt). Jobba med dig själv, ta dig igenom din kamp och gå ut i det fina vädret och ta en glass. Det kanske kan göra dig lite gladare och ödmjukare. PS: Jag skulle bli otroligt stolt över mina döttrar om dom under skolans år skulle vilja söka arbete precis vart som helst. DS.
