Ungefär var 10e förälder drabbas av förlossningsdepression. Det talas ofta om en kvinnas upplevelse men jag tror att det finns ett stort mörkertal bland män. När ett barn födds har vi som kvinnor och mammor en väldigt naturlig roll. Vi finns av ett syfte och det är att ge föda till barnet (om man då väljer att amma). Vi har ett biologiskt syfte medan en far egentligen inte fyller en funktion mer än att älska och ge trygghet. Jag hoppas att ni förstår att jag enbart menar ur ett biologiskt perspektiv. En bebis skulle i princip klara sig utan en far om det finns en mors bröst, den första tiden. Jag kan föreställa mig hur tufft det kändes för Hugo när Molly kom. Jag ägnade mitt fokus på vår lilla bebis. Jag hade fullt upp med att få igång amning och oroade mig konstant över om Molly andades osv. Omedvetet glömde jag bort Hugo. Vår relation var inte längre det viktigaste för mig. Vi var otroligt unga och hade inga erfarenheter av bebisar eller hur man är förälder. Jag upplever Leonores ankomst som mycket mer harmonisk och där vi som familj hade lite mer kött på benen. Där vart anknytningen mellan far och dotter starkare på en gång än hur det blev första gången. -Hugo kände sig inte riktigt behövd eller prioriterad -Hugo kände sig alltid som ett andra handsval -Hugo visste inte vilken hans roll skulle bli i den nya familjekonsultationen Baby Molly Vilket gjorde att han istället drog sig undan. Jobbade senare än vanligt, började ägna sig åt golf första sommaren. I efterhand har jag förstått att hemmasituationen tog ett tag för honom att hantera. Tiden gick det det blev bara bättre och bättre. Molly blev äldre och började bekräfta Hugo. Hon visade honom att hon behövde honom lika mycket genom att charma med leenden, kramar, pussar, gos och joller. Det behövdes lite mer interaktion från vårt barn för att Hugo skulle känna det jag kände från allra första början. Hugo kom in det, det tog lite längre tid och strax innan Leonore skulle födas kom samtalet. ”Paula jag är livrädd för att det kommer bli likadant som när Molly kom”. Vi var en stark trio men jag var så redo för att ta emot Leonore Dagar innan BF hade vi ett långt samtal på sms. Jag hörde Hugos rädslor och bekräftade honom genom att lyssna. Leonore kom ingenting blev sig likt. Vi vart förälskade och då menar jag även Hugo. Han som var livrädd för sin egna känslor efter Mollys ankomst fick en helt annan upplevelse vid födseln av vårt andra barn. Vi var redan inne i småbarnsår. Vi hade hunnit vara föräldrar i ett par år, vi hade fått en starkare stomme i vår familj pga. all lycka Molly gav oss och vi hade blivit ett par år äldre. Det talas inte om förlossningsdepression hos män i samma utsträckning som hos kvinnor, och jag är övertygad om att det finns ett stort mörkertal. Par, oavsett kön upplever ett barns ankomst olika och jag tror att det är vanligt att ena parten kan känna sig utanför. Som att ena föräldern och barnet bygger upp en liten egen borg. På BB med Tiki Hemma väntade en förväntansfull storasyster Det blev bra även denna gång Hugo har skrivit ett eget inlägg om sina tankar och känslor kring det här, ett vädligt läsvärt inlägg faktiskt- Läs Hugos inlägg HÄR. Om du får en depression kan du känna igen dig i ett eller flera av följande påståenden: -Du känner dig nedstämd större delen av tiden. Du kan ha svårt att känna glädje. Sådant du tidigare tyckt om att göra är inte längre roligt. -Du har problem med sömnen och är mycket trött, utan energi och har svårt att koncentrera dig. -Du har skuldkänslor och känslor av hopplöshet. Du känner dig värdelös. -Humöret växlar. Du känner ångest, stark oro eller panik. -Du går upp eller ner i vikt, har svårt att äta eller småäter hela tiden. -Du orkar kanske inte sköta din hygien och kan även ha svårt att orka ta hand om barnet. -Det är jobbigt att träffa vänner och närstående. -Du har tankar om att skada dig själv eller barnet. Symtomen kan vara olika från person till person och kom ihåg att det är vanligt att känna nedstämdhet till depression under en graviditet eller efter en förlossning. Du står i världens omställning och du ska absolut inte skämmas för hur du känner. Du kan söka dig till vårdcentralen och det finns samtalsterapi att få samt läkemedel om det skulle behövas. Det du kan göra på egen hand är att vara ärlig i dina känslor till din omgivning så att du fåt stöd och hjälp. Hjälp med praktiska saker och sysslor. Du kan försöka ha fasta rutiner på din vardag, det brukar göra alla gott. Ta promenader med eller utan vagnen, motion och frisk luft gör dig också gott. Försök att sov lite extra och vila när bebis vilar. Umgås med personer som får dig att må bra. Har någon här inne fått en förlossningsdepression? Hur var det och hur gjorde du för att det skulle bli bättre? Och till dig/er som befinner er i det här just nu, lycka till
