Jag fick en kommentar tidigare idag om hur jag resonerar kring barn och hur man lär dom uttrycka sig - med grund i att Hugo la upp på Instastory när flickorna gjorde "fulfingret" till kameran och Hugo skrattade med dem. "Jag finner inre mig själv särskilt pryd, men det fick mig verkligen att reagera. Alla är olika, absolut. Men det kändes liksom inte rätt (för mig) att lära barn att uttrycka sig på det viset är roligt? Skulle vara intressant att höra hur du resonerar!" Såg även att det var mothugg kring att jag som kvinna ska försvara det hela eller stå till svars men jag vill bara poängtera att jag inte tog illa upp av kommentaren eller kände mig kritiserad och inte heller känner att jag försvarar mig utan bara tar upp frågan så som den faktiskt är ställd, hur tänker jag kring att lära barn att det är kul att utrycka sig så? Ur ren uppfostringssynpunkt tycker jag nog det i grunden är fel approach men det är inte så stor grej för mig att jag blir upprörd. För jag tänker att allt man gör som förälder inte alltid kvalar in som uppfostran utan ibland är man bara sig själv också, så som man är utan föräldrarollen. Som förälder och vuxen ska man lära sina barn bra saker och ha acceptans för dom dåliga sakerna dom hittar på men leda dom rätt. Man ska kanske inte elda på dåligheter och uppmuntra på det sättet. Hugo ser större nöje i att göra såna "bus" med barnen, både Hugo och min styvpappa är riktiga retstickor som gärna triggar igång barnen på olika sätt, men jag tror nog inte det är han/vi som lärt barnen det här med "f*ck you-fingret" utan det har snappats upp från omvärlden för det dyker ju upp överallt (även bland kompisar och jämnåriga). Jag tänker också att språk, och handgester som följer med dom, är föränderligt och utvecklas hela tiden och att barnen måste få tillåtas utforska alla delar av det, även sånt som är "förbjudet". Och att gränsen för vad som är fult justeras hela tiden - jag tror man reagerar mindre på fingret idag än man gjorde när jag var liten till exempel. Eller att ens säga fuck you känns inte alls så laddat eller som en kränkning för motparten utan mer bara som att man är riktigt jäkla arg. Ibland säger man "fuck!" mer som i ett "tusan också" när man gjort en miss. Jag tror få tänker på vad ordet faktiskt betyder när man säger det. Sen minns jag själv hur man övade sig på svordomar och kiknade av skratt som liten. När man sa något riktigt fult och la handen för munnen för att det kändes så ofattbart förbjudet att faktiskt säga det. Att testa språket på det sättet är naturligt och något jag tänker är nödvändigt att få göra som barn. När man samtidigt lär sig att det här är sånt man inte får säga i skolan, till en kompis, hemma hos mormor eller vad det nu kan vara. Det kan ju bli rätt mixade signaler med att man å ena sidan skrattar och har roligt åt "f*ck you-fingret" i en situation men att det är ett stort no-no i annan situation men jag tänker också att det är en bra övning för barnen i just det - att olika saker är lämpliga i olika situationer. För det finns ju mer saker som är okej i vissa situationer och andra inte. Typ att man kan få skärm vid bordet när man är på restaurang (och mamma och pappa vill ha lite lugn och ro) men att hemma äter vi inte med någon skärm närvarande. Ibland kan man brottas och stoja och ibland är det olämpligt. Ja, saker och ting är okej i vissa rum och andra inte helt enkelt. Som vuxna och föräldrar är det kanske så att man inte ska skratta och "uppmuntra" när barnen testar det förbjudna, men jag har svårt att bli upprörd på Hugo för att han gör det med barnen. Ibland är det svårt att hålla sig för skratt när barnen efterapar vuxensamhället och hur många gånger har man inte bitit sig i tungan för att hålla masken när man ska uppfostra dom men tycker dom är så sjukt roliga i det hyss dom gjort? Så länge det inte blir ett problem att barnen skulle gå runt och säga fula ord på skolan eller göra fingret i tid och otid. Om dom kan hålla sånt där till umgänget med oss föräldrar tycker jag det känns ganska harmlöst. Om Hugo efter skrattandet, om det går överstyr, säger att nä tjejer nu räcker det nu skärper vi oss och lägger av med det där. Och dom då accepterar det och anpassar sig efter situationen. Då känner jag ändå att det är helt okej på något sätt. Det kanske inte är något man ska sträva efter som uppfostran men jag tycker inte det är en Big deal helt enkelt. Hur tänker ni andra?
