Såg att bloggbevakning diskuterade Pernilla Wahlgrens relation till sina barn. Jag älskar deras program just för att jag känner igen mig i dom. I deras relationer. Hugo skämtar alltid om att jag måste klippa navelsträngen till mamma. Vi har en speciell relation. Dels för att det bara var jag och hon i några år och för att jag är den enda dottern. Jag har inte syskon från både mamma och pappa- dom gav mig syskon senare i livet i andra relationer. När jag var liten var mamma både mamma och pappa. Mormor har också alltid funnits där för mig vilket har gjort att jag har tytt mig mycket till just mamma och mormor. Min barndom ser jag som väldigt ljus men jag då hade vi ingen vänskapsrelation som vi har idag. Då var hon min förälder som vägledde mig genom min uppväxt. Vi har skrattat och gråtit tillsammans. När jag var tonåring var vi mest osams men det är väl så det är? När jag blev vuxen släppte hon mig mer och mer. Lät mig forma ett eget liv men fanns alltid där. En riktig hare ör mamma, rädd för precis allting. Jag minns när jag åkte till Indien. ”Lova att höra av dig varje dag annars kontaktar jag UD”. Mamma umgås jag med idag för att jag vill. Vi skrattar och hittar på mycket tillsammans i vår stora familj med medlemmar i alla åldrar. Jag älskar att komma hem och få bli lite bortskämd med mat och kärlek. Mamma är bland dom första jag ringer när jag är ledsen eller bekymrad. Vi kanske har en ”för nära relation” och ses för ofta trots att jag är vuxen. Men jag trivs med min familj och vår jargong. De är mitt ”safe place” och jag önskar att min relation med mina döttrar kommer bli likadan. Hellre ”för mycket” än för lite. Jag är och kommer alltid att vara mammas flicka. Jag är och kommer förbli hennes enda dotter. Mamma och pappa delar på mig, och jag har dom. Anser du att det finns ”för nära relationer”? Lever du med en partner där du tycker att föräldrarna lägger sig i för mycket? Om ja- hur tacklar du det?
