Fick en rolig kommentar av en pappa utanför Mollys skola i morse. Vi stod utanför skolan och höll på att ta ut ryggsäcken ur Porschen: ”Det var ingen dålig bil som storesyrran kör”???? Han måste trott att det var vår familjs bil, ”pappa betalar”. Den där känslan av att jag skulle vara fejk har slagit mig några gånger. Framför allt i vuxliga situationer. Jag känner aldrig att jag blir dömd över att vara en ung förälder, jag har bara känt mig annorlunda. Där vi bor är majoriteten 10-20 år äldre än oss. Oftast lämnar jag i träningskläder, osminkad och med sportskor. Men det är ju jag. Paula som individ som råkar vara mamma till Molly och Leonore. I skolan möter jag föräldrar i kostym och portföljer, men det är ju dom så jag jämför mig aldrig med någon annan. -Jag trivs med att vara en ung förälder -Jag trivs i att spendera dom flesta av mina dagar osminkad Om det tas för att jag skulle vara Mollys storasyster gör inte mig någonting, jag tyckte bara det var roligt. Lika så när en försäljare knackade på hemma hos oss och när jag öppnade frågade han ”har du mamma eller pappa hemma?”. Jag måste visa legitimation varje gång på systemet trots att det bara är två år kvar nu tills jag fyller 30? Blir du också fortfarande leggad? Trots att jag känner mig säker på mig själv, och min föräldraroll känner jag ibland mig fejk. Och det måste ha med min ålder att göra? Att jag alltid har varit yngst, kanske har fått mig att undermedvetet vill visa mig lika engagerad som alla andra föräldrar? -Har du någongång blivit missbedömd i din föräldraroll och att någon annan trott att du t.ex. är en syster till ditt egna barn?
