Jag såg ett inlägg hos bloggbevakning om att två influencers i sin podd pratat om besvikelsen i dåliga presenter från sina vänner. En hade haft födelsedagsfest och bara önskat sig presentkort på Svensk Tenn och typ hånade att en av gästerna gav för liten summa på presentkortet. Nu har jag inte lyssnat på hela podden utan bara det Camcam la upp så reservation för att det nyanseras mer senare i podden (hoppas det!) men alltså what. Jag började nästan rodna när lyssna för det kändes så… bisarrt för mig på så många sätt. Sen tänker jag också att jag hoppas det här är skruvat medvetet på ett sätt för att göra det till en snackis, lite lockbete helt enkelt. & så hoppas jag man har lika öppen dialog med sina vänner som i podden så ingen blir ledsen av att höra det skrattas om den present man gav. Först och främst så visst, det är väl bra att till exempel säga att köp inte blommor för jag kommer inte uppskatta dom. Det är väl rimligt att inte vilja kasta bort massa buketter (fast man kan ju dela ut dom till andra också). Men då undanber man sig väl presenter överhuvudtaget tänker jag? Om man känner att man inte vill ha saker som man inte vet innan att man kommer gilla så säkrar man upp med att säga att presenter undanbedes. Personligen uppskattar jag inte ens presenter. Alltså självklart blir jag inte arg eller upprördom någon ger mig något men presenter är inte alls mitt kärleksspråk. Jag blir glad för kvalitetestid, så ATT man kommer på min fest med ett jäkla festhumör är nog med uppvaktning för mig. Och sen om man nu ger saker är det snarare tanken bakom presenten jag blir glad för, alltså att man sett något som man tänkt på mig med. Hellre något personligt billigt än något kravfyllt dyrt. Och hellre ingenting alls än en önskelista. Att önska sig presenter känns också lite som något man lämnade bakom sig efter barn/ungdomen. I den åldern jag, och poddarna är i, som är 30+ och har etablerade liv så kan vi ju köpa det vi vill ha själva. Inte ”kräva” in något av nära och kära. OM dom ändå vill ge något ska det ju vara av egen vilja och idé för att just dom vill det. Att önska sig presentkort på en specifik affär känns ju typ som att ta entréavgift till sin egna fest. 🙈🙈 Sen att jämföra hur mycket olika gav och typ lägga in att man vet att XX har råd med mer. Hur kan man vara så säker på det? Man kanske inte delar med sig av eventuella svårigheter i ekonomin. Eller så kanske man har typ 4 studentfiranden, 1 mors dag, 3 födelsedagsfester och något annat inplanerat på kort tid och har inte budget för att ge 500 kr + vid varje tillfälle. Ska man ge alla lika mycket eller ”får” man gradera det så ens älsta vän får mest och så mindre summa till kusinen och den där jobbekanta får lite mindre ändå. Det känns konstigt att ens gäster skulle känna sig tvingade att nå upp i en viss summa för att inte bli en snackis om snålhet. Man vill ju inte bli känd som ”den fattige kompisen” bara för att man ger 300 kr i presentkort. När jag ställer till med festligheter eller bjuder in folk till mitt hem på olika sätt gör jag det för att jag vill att dom ska komma och vara med. För att jag vill bjuda på något. För att jag vill skapa ett trevligt tillfälle. Det enda jag tänker att jag faktiskt vill ha är att man kommer med ett bra humör och vill bidra till festen med just stämningen. Det gör mig så mycket gladare än ett anonymt presentkort, det är ju mina vänner och inte ett tillfälle att inkassera pengar. Nä, jag säger tack men nej tack till presentkort och önskelistor i 30års-åldern. Vad säger ni?
