Det är några frågor som alltid återkommer med jämna mellanrum och har gjort så sen jag startade bloggen egentligen, eller ja sen Molly kom till världen. Jag känner igen den i att det nästan alltid är från ganska nyblivna mammor som undrar om jag och Hugo bråkar inför barnen och hur vi löser våra krockar. Om vi väntar med att tjafsa till barnen gått och lagt sig eller tar det när det kommer. Oh lord vad jag känner igen att det blir en hel del bråk under första tiden med barn (dom försvinner ju inte mirakulöst sen heller såklart) och att man är så orolig över hur det kan påverka barnen! Jag och Hugo har båda hett temperament, vi kan båda gå igång och vilja ta fighten snarare än att gå och muttra och sura lång tid. Med hett temperament menar jag inte att vi slåss och kastar grejer runt oss men vi har liksom inget problem med konfrontationer. Att säga ifrån i stunden det sker. Med bråk och tjafs så varierar det men oftast så luftar vi det ganska på en gång när det sker, oavsett om barnen är med. Inte så att vi står och skriker på varandra men vi kan få hård ton mot varandra när barnen hör. Det är oftast om mindre saker som går rätt snabbt att reda ut, när det blivit något missförstånd eller liknande. Då kan någon av oss brinna av, vi kan gnabbas lite och sen blir vi sams och kan fortsätta ha trevligt allihopa. Om det är större och svårare saker på en djupare nivå tar vi diskussionerna på tu man hand utan barnen närvarande. Antingen efter läggning eller om vi kan få tid tillsammans under dagen. Jag tänker att det är viktigt att barn får vara med i relationen och inte "gömmas" för vissa delar. Att det kan vara bra att få med sig tidigt i livet att det inte är farligt eller hemskt att vara osams eller att tycka olika. Att även om det är tråkigt med bråk så är det inte något som sätter hela familjen i rubbning utan att det är sådant som löser sig sen. Precis som mamma och pappa kan pussas och gosa eller leka och busa så kan dom också vara sura eller ledsna på varandra ibland. Det behöver inte vara läskiga känslor utan helt enkelt en del av livet. Jag tror barn märker ändå om föräldrarna är osams men försöker att inte låtsas om det. Barn märker och förstår oftast så mycket mer än man som vuxen kanske kan föreställa sig. Och då tror jag det är bättre att låta det där osynliga bråket synas så att det inte känns lika förbjudet och hemskt. Och så att man som barn kan se att man kan vara osams och sen bli sams igen, att man kan lösa problemen tillsammans. Att kunna säga att "mamma blev arg på pappa för att XX men nu har vi pratat om det och är glada igen" eller liknande. Jag tror det kan vara bra att vara lagom transparent som förälder just för att barnen ska slippa läsa in saker i situationer och kanske gå runt med magont över att det känns som att något hemskt händer men man vet inte vad. Genom att vara öppen med att även mamma och pappa kan bråka blir kanske "bråk" mindre farligt i längden också och det blir enklare att till exempel kunna ta upp med kompisar när något känns fel eller säga stopp när man tycker andra beter sig dåligt. Sen så tycker jag inte det är okej att som föräldrar bli så arga på varandra att man står och skriker på varandra eller agerar aggressivt eller till och med våldsamt inför barnen. Det blir situationer som känns hotfulla och läskiga på riktigt. Om man brusar upp och skriker (det kan ju hända även om man inte har ett destruktivt förhållande med våld) tycker jag man så snart som möjligt när man sansat sig lite ska be om ursäkt till barnet. Säga förlåt för att man höjde rösten mot varandra, att man förstår att det var läskigt och att det var dumt gjort men att allt är OK nu. Om det är våld inblandat i bråken är det självklart inte okej, barn ska inte behöva bevittna eller bli utsatta för våld under några som helst omständigheter. Då måste man som förälder/föräldrar söka hjälp så snart som möjligt...! Resonerar ni liknande i relationen och med föräldraskapet? Kör ni på att vara sura en hel dag och sen prata om det efter läggning eller kan ni tjafsa öppet inför barnen för att sen bli sams? Har ni några tips och råd till nyblivna föräldrar?
